Dagarna hade gått en och en.. Lily hade nu vart borta i en vecka och jag kunde se hur det dödade Harry. Han gjorde inget annat än att föröska få tag i henne. Men då hon hade gjort det ganska uppenbart att hon inte ville ha något med honom att göra denna vecka, var det inte så enkelt. Jag själv hade även skickat iväg ett sms till henne då och då. Men inte hade jag fått ett svar. 

Jag suckae då min dator inte var lika skoj som den var för några minuter sen. Jag smällde igen locket och la den bredvid mig på sängen. 

Jag suckade ännu en gång och reste mig upp från min obäddade säng. Jag matade mig ut till köket där Liam stog och lagade något som inte alls luktade gott. Jag fick kämpa för att hålla inne kvälningarna. Jag kan erkänna att det fanns ett få tal gånger Liam faktiskt lagade bra mat, annars var allt han gjorde katastrof. 

"Hey Nialler, you hungry?" Liam vände sig om och kollade bak på mig. Jag skakade på huvudet och satte mig på en av bar stolarna. 

" Oh...okay, are you okay?" Han satte sig ned på stolen mitt emot mig. Jag förstog hans oro, jag menar var inte jag känd som den killen som äter hela tiden?

I´m okay it´s just, don´t you feel like all this shit with Lily and Harry making us deppressed? I mean, Harry is sad and angry all the time, and me... I don´t know why I feel down... It´s like this weird feeling inside me. Maybe I´m on my way to be sick.." 

Jag lät mitt dunkade huvud fall till mian öppna handflator. Jag hörde hur Liam suckade och kollade snabbt upp. Om det var någon som borde sucka var det väll jag? 

"What?" Jag kollade frågandes på honom, han skakade bara på huvudet. Han reste sig och gick tillbaka till spisen. Inte likt Liam..

" Okay so you are just going to ignore me, well perfect...!" Min röst sänktes några toner och man kunde helt klart höra att irretationen fans i mitt tonfall. 

" Niall I´m sorry...It´s just. Have you even think about that you might falling in love with Lily?" Mina ögon spärrades upp och det kändes som att hela jorden stannade till för ett tag. Slaget i ansiktet fick mina ögon att börja flacka. 

Menade han allvar. Här om dagen kunde han inte ens nämna det och nu spottar han ur sig det som om det vore något som vi hanskas med varje dag.

"No! I mean, ofcourse no, becacuse I´m NOT in love with Lily. If there´s someone who should be in love with her it´s Harry.."

"You´re right..." Jag visste tydligt att rösten som just pratat inte hörde till Liam och Liam verkade fatta det han också. 

Jag vände på huvudet, där stog Harry. Men det var något som inte stämmde, hans ögon glänsede och var röda. Hade han gråtit? 

Han tog steget in i köket. Han satte sig ned på stolen bredvid mig och det var då det slog mig, han var full. Det sprutade alkohol om honom. Han sluddrade ut några ord som jag ändå kunde uppfatta.

"I´m in love with her....." 

---

Okej , I´m back"!  Jag kan inte förklara med ord hur ledsen jag är. Även fast min uppdatering vart död är statestiken bra, ni är bara bäst! 

Detta kapitlet hoppas jag duger, jag skissar redan på det andra. Vill komma ifatt nu. 

Vad tycker ni? 

Vad tror ni händer? 

KOMMENTERA!!!

 

 

 

 

 

 Mark och skog susade förbi utanför fönstret. Muisken strömmade in i mina öron från dom små hörlurarna, Ed Sheeran´s I se Fire spelade på högsta volym. Bredvid mig på det tomma sätet stog min väska med några kläder i. Jag satt på tåget till Holmes Chapel. Jag satt på tåget hem till min kära hemstad. Jag behövde en paus. En paus från mitt liv i London, en paus från skolan, en paus från dom,harry. Jag behövde helt ärligt en paus från livet. Och jag visste mycket väll att Holmes Chapel var stället man skulle till då. Det var en stad där inget hände, där jag kunde få vara mig själv. 

Jag visste att när jag väll satte min fot innanför dörren till det lila huset där mina föräldrar bodde skulle jag bli omhändertagen. Jag skulle få allt serverat på silverfat. Även hur mycket jag hatade det kändes tanken frestande. 

 

Niall och Harry hade skickat ett dussin sms men jag hade ignorerat varenda en av dom. Jag visste inte vad jag skulle skriva. Jag ville att folk skulle tro att jag var stark men sanningen var ju tvärtom, jag var inte ett dugg stark. Jag var den svagaste personen på hela denna jorden. Jag hatade tanken vid att andra skulle få se mig skadad. För det var det jag var just nu. Killarnas fans hade brytit ned mig. På bara några timmar hade hatet från fansen strömmat in. Min mobil hade gått stup i kvarten, jag hade vart tvungen att stänga av notiserna. Jag avskydde tanken vid att folk skrev om mig. 

Jag var bara en helt vanlig tjej, varför kunde dom inte lämmna mig ifred. Jag blundade och stängde av verklighete för en stund. 

Men det varade inte länge. Min mobil surrade till, jag bestämmde mig först för att bara strunta i det men så nyfiken jag är klickade jag mig in på meddelandet som anlänidigt bara några minuter innan. 

 

I´m on my way to Holmes Chapel, i need a brake harry, I´m broken. bye.  

Jag suckade innan jag återigen låste mobilen. Jag lutade mig tillbaka och drogs in i drömmarnas värld. 

 

**********************

 

Jag vaknar av att en hes röst hörs i högtalarna. Jag uppfattar inte så mycket men jag hör att rösten bekräftar att vi är framme på stationen om bara fem minuter. Jag lägger ned mina saker i väskan och tar upp solglasögonen och sätter dom på huvudet. 

September solen lyser starkt och det var en riktigt vacker höst dag utanför. 

 

När stationen kom inom synhåll ställde jag mig snabbt upp, jag ställde mig vid utgången. Att vara bland dom första var en bra idee´ då det verkade vara mycket folk på tåget. 

Tåget bromsade kraftigt in och jag var tvungen att hålla mig i så att jag inte skulle falla. När dörrarna öppnades hoppade jag snabbt av och började bege mig mot den lilla huvudbyggnaden. En toalett var det jag sökte. 

Jag lät min blick flyga runt på alla olika saker, det var så skönt att vara här. Det var som att inget här hade förändrats. Det var inte mer än 9 månader sen jag lämmnade denna fina stad. Tänk att jag lämmnade allt detta för London. 

 

När jag 15 minuter senare stog utanför byggnaden och väntade på bussen som skulle ta mig in till stan kände jag hur mobilen ringde i fickan. Jag drog snabbt upp den och såg Hannah´s namn dyka upp på displayen. Jag suckade innan jag svarade, jag visste vad som komma skall. 

"Lily, where the hell are you? Me and troy is scared as shit!" Jag suckade, varför kunde dom inte kolla i lägenhetn innan dom ringde, jag hade klart och tydligt lämmnat en lapp där jag hade skrivit att jag skulle hem för ett tag.

"I´m in Holmes Chapel, I took the train, I needed a brake. I´dont know when I´m comming back but I call you when I know."

Jag hörde hur hon andades ut i andra änden. 

" You really scared us, but okay, hope you will have a good time, say hello to the fmaily from us. Bye loveu!" 

Jag hann inte svara innan jag hörde tre pip i andra änden, samtalet var avslutat. 

Jag suckade återigen och la ned mobilen i fickan. Det verkade vara i rätt tajming då bussen kom in på hållplatsen, jag och ett dussin andra personer hoppade snabbt på och jag lyckades flitigt snappa åt mig en pltas längst bak. 

Bussresan gick snabbt, inom 10 minuter gick jag på den lilla vägen i kvartet där mina föräldrar bodde, bussen hade släppt av mig lite längre ned då gatan här var avstängd. Jag kollade runt på alla husen, dom var sig lika. Alla hus i detta område såg likadana ut. Det var så roligt att se, det var som att jag aldrig hade lämmnat.  Löven prasslade under mina fötter, mina slitna Converse passade in i höstfärgerna. Men jag visste att vintern i London skulle vara kraftig i år, jag skulle behöva inhandla ett par rijäla kängor om jag inte ville ligga i lungiflmation i resten av året. 

Jag såg hur huset jag en gång bott i började närma sig, pappas fula Volvo stog på uppfarten och basketkorgen som stog på uppfarten var trasig. Den hade stått där så länge jag kunde minnas, pappa hade hjälp mig att skruva upp den när jag fick den vid min 6 års födelsedag. Jag minns hur jag och Harry brukade spela basket. Vi brukade alltid tävla och det var inte många gånger han vän. Han sög på det om jag ska vara ärlig, han har aldrig vart riktigt bra när det gäller sporter med bollar i. 

Jag log åt tanken, jag såg hur huset bredvid vårat började bli större och större, antagligen inbillade jag mig bara för att det var det där huset han en gång bott i, det var huset som vi för länge sedan hade spenderat flera timmar i. 

 

"Omygod! Lily!" Jag hade inte ens hunnit knacka på dörren innan den hade flugit upp och en överglad mamma hade slängt in mig i hennes famn. Hon kramade mig så hårt, jag trodde jag skulle spricka. Hon pussade mig även en miljon gånger på huvudet. 

"Okay mum it´s enough" Hon skrattade till och släppte mig från hennes famn. Hon drog med mig in i huset där jag även blev omfanad av pappa. Min alldeles egna pappa. Jag kände hur tårarna började tränga på, pappa hade alltid stått mig nära, han var som min bästa vän. Jag var "pappas flicka". 

När jag några sekunder senare hade släppt pappa blev jag påhoppad av min lillebror Julian på 9 år. Jag satte mig ned på knä och drog in honom i famnen. 

"I have miss you sis." Jag skrattade åt han och rufsade han i håret. Jag hängde av mig min jacka och sprakade av skorna. Sedan gick jag med glada steg in i köket.  Jag satte mig på en av dom hög bar stolarna. Mamma och pappa var snabba med att hålla mig sällskap. 

"Honey why didn´t you told us that you ware coming home?" Mamma la sina händer över mina och jag ryckte på axlarna. 

" I wanted it to be a suprise." Dom båda log mot mig men jag kunde också skymta en glimt av oro i mammas ögon. 

"Had something happend, I mean it was like two days I left you in London." Jag drog tillbaka mina hände roch ryckte ännu en gång på axlarna. 

"No I just felt that I needed a brake. A brake from school, a brake from my life in London." Dom nickade och sedan brast pratet ut. Vi satt där i flera timmar och bara pratade, jag berättade hur allt hade blivit efter den där dagen då jag mötte Harry inne på cafet. 

Mamma och pappa hade lyssnat intesivt och hade även kommit med en del kommentarer här och där. Det var skönt att kunna berätta för någon vad som faktiskt hade hänt och hur jag faktiskt kände.

 

Jag kastede en snabb blick på klockan och såg att den redan var halv tio. Jag kände hur tröttheten kom smygandes. 

"I think I´m going to be, I´m rally tierd. But I see you guys tommorrow. Love ypu, goodnight." Jag kramade om dom båda innan jag skyndade mig upp för trapporna. När jag kom in i mitt gammla rum andades jag ut. Det var skönt att kunna känna sig hemma igen. 

Jag drog av mig mina kläder och gick in i badrummet och tvättade av mig allt smink. När jag var klar drog jag på mig en alldeles förstor T-shirt. Jag la mig bekvämt i sängen och det dröjde inte länge innan jag somnade.

Fast denna natte somnade jag med ett leende på läpparna. 

 

Jag kände hur september solen lös in genom mitt fönster, som vanligt hade jag vart för trött i går kväll för att dra för gardinerna. Och detta var priset jag fick ta. Jag suckade och rullade runt, vilket var en dålig idee´ då jag fick solen rakt i ansiktet, jag gav i från mig ett slags grymtande och satte mig trött upp. Jag visste att det skulle bli omöjligt att somna om nu. 

Jag tog snabbt upp den svarta mobilen som låg på mitt nattisbord och klickade mig in på twitter. Jag skrev snabbt in en meningslös tweet som jag visste fansen älskade. Jag visste att dom älskade när jag tweetade om allt möjligt, jag visste att dom gillar när jag låter dom ta steget in i mitt liv bakom kamerorna. För även hur allt ser ut när vi är framför kamerorna, även hur glada och spralliga vi är, är det anorlunda bakom ljuskastarna. Vi är fem helt normala tonårskillar som älskar att göra allt sånt "vanliga" killar gillar att göra. 

Jag skrollade ned i blickfånget och fick syn på några bilder på Lily. Jag kände hur mina ögon öppnades lite mer än vad dom brukade göra när jag läste vad dom skrivit ovanför texten. 

Jag såg även hur det var massor av användare som skrivit elaka saker om henne. Jag kände hur ilskan började bubbla upp inom mig. Jag stängde snabbt ned Twitter och låste mobilen. Skärmen blev svart men jag satt ända och kollade tomt på den. Jag morrade till innan jag trök på skärmen så den lystets upp, jag drog med pekfingret över skärmen och det ljusnade till lite yttligare. Jag skannade med blicken över skärmen innan jag fann vad jag jag sökte. Jag klickade mig snabbt in på meddelnade och började skriva. 

När jag var klar klickade jag på "lägg till kontakt". Jag klickade upp Lily´s namn och klickade sedan iväg medelandet. 

Jag suckade återigen. Jag var så trött på att alla fans alltid ska hoppa på varenda tjej vi hänger med. Varför kan dom inte bara låta henne vara. Ingen av dom vet något om att hon och Harry faktiskt har en historia. Inte ens jag och killarna visste det och tro mig, vi vet allt om varandra. 

Jag tyckte synd om Lily men även Harry. Jag visste att han var godhjärtad och jag visste att han skulle ta skulden på sig själv pågrund av det här. 

 

Jag reste mig upp och drog snabbt på mig dom svarta joggingbrallorna som låg på golvet. Jag sket i tröjan och öppnade sedan dörren. 

Jag snubblade in i köket där Liam och Zayn stog och pratade, dom verkade vara inne i en djup diskution så jag valde att inte störa. Jag smög försiktigt fram till kylskåpet och tog ut något som verkade vara rester från igår. Jag tog maten med mig och gick vidare ut i lägenheten för att hitta ett spår av någon av dom andra. 

Lyckligt lottade var jag när jag hittade Louis i vardagsrummet. Han satt och åt på en pizza bit som hade legat framme på bordet. 

" Uw, don´t tell me you´re actually eating that" Han kollade bak på mig och flinade. Jag satte mig bredvid han i soffan och började äta på mina egna rester. Jag flinade vid tanken. 

"You shouldn´t say anything Nialler, you´re eating that." Han pekade på min talrik där det låg lite ris och någon slags gryta som jag inte visste vad den innehöll. Jag skrattade och blickade frammåt mot tv:en. 

"What are the love birds up for?" Jag nickade in mot köket där Liam och Zayn fortfarande var inne i sin lilla diskution. 

" Zayn is going to take Perrie out after the show today so he´s asking "Daddy" for some advice."  Jag nickade sakta. " He´s really like her, don´t he?" Louis kollade upp på mig, han granskade mitt ansikte innan ett flin placerades på hans läppar. 

"Yha, ofcourse he does Niall, if he wouldn´t like her, he wouldn´t proposeto her, right?" Jag nickade igen, det var då det slog mig. Jag sög på kärlek. 

"I´m a sucker on love, man." Jag suckade och hängde med läppen. Louis skrattade åt mig och ruffsade mig i håret med ena handen. 

"No your´ not. You haven´t found the right one yet, so you don´t know how it feels." Jag granskade han och tänkte på hans och Eleanor´s förhållande. Dom hade vart tillsammans i två år ungefär, men han hade aldrig någonsin nämnt något om att fria till henne. 

" Why aren´t you proposing to Elenor then?" Han stannade upp i sina rörelser och skakade på huvudet. 

" I don´t know why, it just don´t feel right, yet." Jag nickade på huvudet och återgick till tv:en där Family guy visades. 

En sak var säker, alla tror att Louis är den barnsligaste i bandet och okay sure han är men om man någon gång verkligen behöver prata med någon om kärlek eller andra bekymmer är det Louis man ska gå till. Inte bara för att han har mest erfarenhet utan han ger dessutom jädrans bra råd. 

 

Vi satt tysta och kollade på tv:en. Då och då flydde ett skratt från våra läppar. När programmet var slut kom jag på att det var någon som saknades, Harry. 

"Hey man, wher´s Hazza?" Louis reste sig upp och tog upp sin talrik. " He went out early this morning, I actually don´t know where he was going. I think he was going to the cafe where Lily works. He said he needed to talk to her. But I don´t know about what." Han log mot mig och gick förbi mig med våra talrikar i händerna. Jag avfyrade ett leende mot honom innan jag gick in på mitt rum. 

Jag hade inte fått något svar av Lily. Jag skickade iväg ett sms till Harry. 

 

Hey man, whassup, where are U? xx     Det dröjde inte länge innan mobilen plingade till. Jag läste sms:et som Harry skickat. 

 

Jag förstog vad han menade, ingen borde få den här skiten från Twitter, och specielt inte Lily som kanppt känner oss. 

Jag skrev snabbt ett svar tillbaka och drog sedan på mig en tröja, jag satte en av mina kepsar på mitt huvud som bestog av mitt blonda ruffsiga hår. Sedan tog jag upp mobilen och läste sms:et som Harry hade skickat. Jag skrev snabbt in ett svar innan jag la ned mobilen i fickan. Jag gick ut till hallen och drog på mig mina sneakers. 

"Where are you going Ni?" Jag kollade upp och mötte Liams blick. Han stog lutade mot väggen och kollade mina rörelser. Jag drog på mig jackan innan jag svarade. 

"I´m meeting Harry in the city, we´re going to find Lily and talk to her."  Han nickade, om jag kände Liam rätt visste jag att vid detta ansiktuttryck hade han något på tungan. 

Och som jag trodde kom det ut också. 

"Remeber that she´s Harry´s friend Niall." Jag rynkade pannan och kollade frågandes på honom. "I mean.." Han fortsatte inte sin mening. Jag gjorde en gest åt han att han skulle fortsätta. Han skakade bara på huvudet. " Juts be careful, the fans are all over out there." Jag nickade och visste att det egentligen inte var det han syftade på men jag lät det gå. För den här gånge. Jag sa snabbt hej då till han och skyndade mig ned för alla trappor. 

 

Jag satte gasen i botten och åkte ut på Londons gator, jag hade Liam´s ord i huvudet, även om han inte sagt vad han menade visste jag mycket väl vad han menade. 

Jag föröskte tränga bort dom men dom satt där, som en smäck.Var det så som han förtydlade. Var det så att jag bara hjälpte Harry för att få chansen att vara i närheten av henne. 

Nej, jag skakade på huvudet, jag hjälpte min bästa vän med ett av många problem. 

Men ända satt oron där. 

Det skrämmde mig. 

 

 So who want´s to watch a movie?" Killarna skyndade sig snabbt upp i soffan och Liam gick ut i köket och jag antog han hämtade snacks då jag hörde massor av skålar klinga. Jag mötte Harry´s blick och han nickade mot mig att jag skulle sätta mig. Jag klämde ned mig mellan Harry och Niall. 

När Liam kom tillbaka så suckade han. 

"So I think I will just take the armchair then." Vi skrattade mot honom och startade filmen. Jag såg direkt vilken det var. Min favorit film. " The Hollidays" 

Jag satte upp fötterna i soffan och la hakan på knäna. Jag slappnade av. 

Några minuter senare kände jag hur jag började domna bort. Jag föröskte hålla mig vaken men lät mig tillslut blunda. Jag lutade mot mot höger vilket jag antog var Niall. Jag visste inte varför men jag bara gjorde det. Jag kände hur han fnittrade och jag bara log. 

Sedan tog drömmarna över. Det sista jag tänkte innan jag somnade var på killarna. Dom var riktigt jordnära. Och kanske skulle jag och Harry få chansen att reda upp vår vänskap. Vi fick se med tiden. Men just nu ville jag leva här och nu. 

Här och nu!

---

 "Why...?" Han kollade på mig och höll hårt i min hand. Han fortsatte sin mening"....Are they beacuse of me?" Jag kunde se hur smärtan fans i hans ögon. Det var då det slog mig. Han var rädd över att ärren var pågrund av honom. Och han hade rätt... Men jag kunde inte säga det.

 Det var nu 3 veckor efter händelsen och jag och Harry hade hörts av några enstaka gånger. Men varje gång vi pratade var det som att vi kände oss tvungna till det. Det kändes som att vi gjorde det för någon annans skull och inte våran egna. 

Min mamma hade även vart på besök här i London. Det hade vart en härlig vecka men skulle bli otroligt skönt att hon åkte hem igen. Jag hade lovat att komma hem och hälsa på innan jul och nyår och fira med familjen. 

Vi stog nu på perongen och väntade på tåget som skulle anlända inom femton minuter om det skulle följa korekt tid. Jag slängde en blick på mamma som stog vid sidan om mig med tårar in ögonen. Jag himlade med ögonen. 

"Mom please stop cry. I´ll se you soon again." Hon log ett leende mot mig och drog in mig i årets mest hårda kram. Jag fick kämpa för att få luft, när hon märkte det skrattade hon och släpte taget om mig. Hon pussade mig på hjässen och la händerna på mina axlar. 

" I´m just crying beacuse you have grown up so fast, your not a little baby anymore." Ännu några tårar rann ned för hennes kind och jag suckade. Jag visste vad hon ville höra och jag lät min mun forma orden. 

"Mom I will allways be your little baby, and you know that." Hon skrattade till lite innan hon släppte taget om mig och kollade i sin väska så att hon hade biljetten och allt annat som hon hade med sig hit. 

Jag märkte hur mamma kollade över mitt huvud och lyfte snabbt handen och vinkade till någon. Jag vände mig snabbt om och såg två igenkäda gestalter. Jag visste mycket väll vilka det var. 

"Mom why are Harry and Anne here?" Hon skrattade åt min förvånade min och klappade mig på huvudet. 

"She was going to visit Harry this weekend to so we went here togheter." Det lät logikst och jag kunde nu höra hur Anne började ropa. 

Anne och mamma hade alltid vart bästa vänner. Det började med när vi flyttade till Holmes Chapel från Sverige. I know...Det visste ni inte. Ja jag är halvsvensk. Pappa kommer från Sverige. Han och mamma mötte varandra en helg när pappa var i London på en affärsmiddag. Dom berättade att det blev kärlek vid första ögonkastet. 

Fyra månader senare flyttade mamma till pappa i Sverige och dom bodde där i två år innan jag föddes. När jag var runt 3 flyttade vi tillbaka till England och Holmes Chapel. Vi flyttade in i ett hus på en gata där det nästan bara bodde gamlingar. Så när jag en dag mötte Harry vid lekplatsen blev i vänner. Det var klart att det var vi två som skulle hålla ihop. Våra föräldrar blev snabbt vänner. När Anne och Harrys pappa lite senare gick igenom skilsmässa var det en tuff tid. Harry slutade gå ut och jag ville inte trycka på. Jag förstog att det var en tuff tid. 

När det tiden hade lagt sig började Harry bli sig själv igen och det dröjde inte länge innan vi hade funnit varandra igen, Anne träffade en ny man och blev upp till öronen kär. Harry gillade han och allt flöt på. 

Vi växte upp och när vi började i högstadiet började folk på peka att vi alltid var tillsammans. En del trodde till och med att vi var ett par. Men vi struntade i kommentarerna och körde vårt race... Tills den där dagen år 2010 när han lämmnade för uppfylla sin dröm. 

 

"Omygood, Lily. It´s really you.!" Jag log mot Anne och skrattade lite. Jag undvek att möta Harrys blick även fast jag kände att den var fastklistrad och granskade min kropp.

"Yupp it´s me, haha" Jag ryckte på axlarna och hon drog in mig i en kram. Jag kramade tillbaka och föröskte hålla masken. Ville inte att någon av mödrarna skulle gå utbrott. 

"You´re so beautiful, Harry have you seen. Isn´t she beautiful?" Han skrattade till lite och nickade. 

"Really beautiful" Jag kollade förvånat upp på han och han hade det största flinet jag någonsin sett på dom där perfekt läpparna..Nej! Vad säger jag. Jag kände hur mina kinder började hetta upp och förstog då att jag rodnade. Shit. 

Anne och mamma måste ha sett vår lilla scen då några fnitter slant ur deras munnar och fyllde upp tystnaden. Ett prasslande ljud hördes och en röst började prata i mikrofoner. 

" The train to Holmes Chapel is going too arrive at the track three." Sedan hördes inte rösten och perongen fylldes snabbt upp med massor av folk och vi förstog då att det inte bara var passagerare som skulle åka med tåget som var där. Utan fans också. 

"Oho nice.." Harry suckade och kramade snabbt om Anne och min mamma. Jag kramade även om dom två innan Harry tog tag i mina hand och drog bort mig mot hans bil som stog på parkeringen. Jag blev förvånad av synen. Min hand i hans. Men när jag lyfte huvudet förstog jag vinkeln. Vi gick genom en stor folkmassa och massor av tjejer stog och skrek Harry´s namn. Det var då jag började känna massor av nyfikna händer på mig och jag blev rädd. 

"Harry!" Han vände sig snabbt om mot mig och han såg min rädda blick. Jag såg hur han föste bort några tjejer med armarna och skrek att dom skulle flytta på sig så att ingen skulle bli skadad. Men med tanken på att han är Harry Styles och dom flesta känner igen hans röst samlades mer tjejer runt oss. Det fanns ingen chans att vi skulle komma bort från denna folkmassan utan att någon skulle bli skadad. Harry drog fort upp telefonen och förde den mot örat. Han växlade några ord med personen i andra änden och la sedan ned mobilen i fickan på dom svarta jeansen. 

Han drog mig närmare och la armarna om mig. Jag var amsolut inte van vid detta och jag kände hur tårarna börjae tränga på. Fan Lily vad du har blivit känslig på sistione! 

Harry måste ha sett mina tårfylda ögon och la mitt huvud mot hans bröst. Jag förde upp mina hände och placerade dom runt hans midja och han böjde sig ner och viskade i mitt öra. 

"Just put your head down and it´s going to be okay. Paul and the others are on there way." Jag kände hur han strök mitt hår och föröskte tysta alla skrikandes tjejer. 

 

Jag såg paniken i Lily´s ögon och trökk henne närmare mig. Jag visste mycket väll att hon tyckte detta var obehagligt. Hon var exakt som Niall. Hon gillade inte trånga utrymmen. Jag hade vetat det sen barns ben. Jag visste fortfarande allt hon berättat för mig. Det var många tankar som flög genom mitt huvud på den stunden. Jag strök Lils hår om och om igen och kände hur min tröja hade börja bli blöt. Jag visste at tårarna jag hade sett i hennes ögon hade lämmnat sitt bo och åkt ner för hennes kinder. Jag trökk henne närmare mig och pussade henne på huvudet. Det kanske inte var det bästa jag kunde göra då alla tjejer återigen började skrika. 

Det var ju galet!

Jag hörde hur Lils hulkade till och kramade om henne hårdare. 

"They are soon here Lils I promise."  Och just i den sekunden ser jag den svarta minibussen rulla in på parkeringen och Paul tillsammans med 5 andra säkerhets vakter kommer springande. Dom börjar skrika åt alla att backa. Paul tränger sin in till oss som står i mitten av folkmassan. När han ser att jag står med Lily i famnen kollar han frågandes på mig och jag mimar " Scared". Han uppfattar mina mimning och tbörjade föra oss genom folkmassan. Dom andra vakterna hade lyckats göra en lite gång fram till bilen. Men jag visste att den inte skulle vara länge då dessa tjejr trökk på och gången blev mindre och mindre för varje minut. Jag tog ett stadigt grepp om Lilys hand och skyndade mig fram till bilen. Jag öppnade den snabbt och hoppade in. Jag nästan drog in Lils och hon ramlade över mig. Dörren stängdes snabbt och det var då jag märkte att vi inte var ensamma i bilen. Där satt även resten av killarna och kollar nyfiket på oss med höjda ögonbryn. Lily började snörvla och var just påväg att säga något när hon märker killarna hon också. Hennes ögon spärras upp och hon drar snabbt åt sig sin hand som legat så skönt i min. 

Han drar fingrarna under ögonen och fnittrar lite. 

"Sorry" Killarna ler bara mot henne och rycker på axlarna. Hon vänder sig mot mig och jag ser hur rädslan fortfarande finns kvar i hennes blå ögon. 

"You´re okay?" Jag kollar oroligt på henne och hon nickar sakta på huvudet. Hon vänder sig sedan mot resten av killarna . 

"I get a little bit scared when I´m in small placec." Niall lyser upp. Glad över att han inte är ensam med klaustrofobi. 

"Oho you have claustrophobia you to?" Han kollar frågandes på henne och nickar. Jag ser hur han avfärdar ett leende mot henne. Sedan bryter pratet ord och vi rullar ut på London gator. Jag har ingen aning om vart vi är påväg men jag litar på Paul. 

Lily´s Perspektiv: 

 

Jag satt och pratade med killarna i bilen. Dom var riktigt trevliga. Dom hade frågat mig om hur Harry hade vart som liten men då blängde Harry på dom och samtalsämnet byttes. 

Jag satt med händerna på sidorna av sätet och trevade. Jag kollade ut genom dom betonade rutorna. London var verkligen fint. 

Vi rullade upp på en uppfart framför ett stort hus. Det såg ut som att det var ett lägenhetshus. Antagligen någons av killarnas. Vi hoppade ur bilen och jag ställde mig och kollade upp. Det var verkligen högt. Undra vilken våningen vi skulle befinna oss på. 

"Lils are you coming?" Harry´s röst trängde in i mina öronen och jag kollade förvirrat mot hans håll. Killarna skrattade pågrund av min förvånade min. 

Jag skyndade mig fram till dom. Louis höll upp dörren för mig och jag tackade. Alla för utom Niall stog redan i hissen. 

Jag försstog varför och gick bort till honom. Dom andra sa inget utan flinade bara och skrattade. Sedan åkte dom iväg.

"So wich floor?" Jag kollade på han. Han log stort och jag kunde se hur hans blåa ögon gnisstrade. Han hade verkligen fina ögon. 

"Ten" Mina ögon spärrades upp och han skrattade bara.  Han började gå upp för trappan och jag följde på hack i häl. 

" So who´s appartment is this?" Jag andades tungt. Jag tror vi bara var på våning 8. Uruselkondiktion.se. 

"Mein and Liam´s" Han skrattade åt mitt flås och fortsatte uppåt. 

När vi väll var uppe på våning tio rann svetten ned för min rygg och jag kände mig äcklig. 

"I think that next time...I will ...take...the ...lift." Niall flinade åt mig och öppnade dörren till lägenheten. Jag ramlade in i hallen pågrund av alla skor som stog precis innanför dörren. 

Jag hörde hur killarna tjoade och skrattade någon stans där inne i den mega stora lägenheten. Wow var det ända jag kunde tänka. 

Niall väntade på mig medans jag snörade av mig dom vita Conversen. Jag ställde dom snyggt och prydligt på skohyllan och Niall skrattade åt mig. Vi gick sedan tillsammans in i det som jag antog vara vardagsrummet där dom andra satt. 

Louis hojtade till. 

"It took so long that I thought he haded raped you or anything." Han skrattade medans vi andra blev tysta. Jag kollade storögt på honom och jag kunde se i ögonvrån hur Niall´s kinder blev allt rödare.

"Lou your idiot!" Zayn kastade en kudde på Louis och sedan var kuddkriget i gång mellan dom. Jag skrattade åt synen och märkte inte när Liam dök upp bredvid mig. 
"They are crazy, they have allwasy been and will allways be." Jag vände mig mot han och skrattade. 

"Okay boys boys. Calm down." Harry ställde sig upp i soffan och halvskrek. Killarna slutade med detsamma och harry slog ihop händerna.

"Thank you" Jag flinade åt han. Han hade alltid vart så konstig. 

" So who want´s to watch a movie?" Killarna skyndade sig snabbt upp i soffan och Liam gick ut i köket och jag antog han hämtade snacks då jag hörde massor av skålar klinga. Jag mötte Harry´s blick och han nickade mot mig att jag skulle sätta mig. Jag klämde ned mig mellan Harry och Niall. 

När Liam kom tillbaka så suckade han. 

"So I think I will just take the armchair then." Vi skrattade mot honom och startade filmen. Jag såg direkt vilken det var. Min favorit film. " The Hollidays" 

Jag satte upp fötterna i soffan och la hakan på knäna. Jag slappnade av. 

Några minuter senare kände jag hur jag började domna bort. Jag föröskte hålla mig vaken men lät mig tillslut blunda. Jag lutade mot mot höger vilket jag antog var Niall. Jag visste inte varför men jag bara gjorde det. Jag kände hur han fnittrade och jag bara log. 

Sedan tog drömmarna över. Det sista jag tänkte innan jag somnade var på killarna. Dom var riktigt jordnära. Och kanske skulle jag och Harry få chansen att reda upp vår vänskap. Vi fick se med tiden. Men just nu ville jag leva här och nu. 

Här och nu!

---

 

 Monday Lily´s Perspektiv: 

Du vet när det är perioder då du har det jobbigt då du inte vill mer..Då du vill komma bort. Sånna finns överallt. Och något av det skönaste är när du kommer ur den perioden. Men du vill ända ha något som påminner dig om det, något som får dig att tänka tillbaka på tiden som vart,tiden som bara flugit förbi. På något sätt ville jag ha något från denna tiden. Så idag hade jag beastämmt mig...Jag skulle rista in små ord i min handled,jag skulle ha nålen i min hud och känna smärtan,smärtan som så många gånger har funnits där, smärtan som jag en gång upplevde konstant. Smärtan som jag älskade så. Smärtan som fortfarande finns där ibland. Jag skulle göra min första tatuering. Jag kände hur alla mina hårstrån på min smala kropp reste sig när jag tänkte på hur mycket smärta jag skulle känna,hur mycket smärta jag skulle återuppleva. 

Jag var rädd,det var jag. Men jag hade aldrig vart en sån som visat mina känslor,inte sen den där dagen då han försvann från mig 2010. Det var dagen jag stängde in alla mina känslor,jag byggde en slags mur för att skydda mig. 

 

"So do you know how you want the tatto?" Killen som satt framför mig på den lilla pallen log mot mig. Jag nickade och drog upp ett papper från min väska. Jag hade suttit med bilden i minst två veckor för att få den perfekt. Jag ville verkligen att detta skulle bli perfekt. Denna skulle jag bära med mig för alltid. Det fanns ingen återvändå när man väl börjat, såklart skulle man kunna ta bort den med laser men det skulle bli ärr och det hade jag tillräckligt med.

"It´s really nice,did you draw this by your own?" Jag nickade återigen, min röst verkade inte vilja fungera. Han kollade en sista gång innan han reste sig upp och gick och hämtade allt matrial. Han kollade bak på mig och pekade på den mjuka fotöljen som jag antagligen skulle sitta i. 

"You can sit there" Jag reste mig upp från min plats och satte mig i fotöljen. Troy som hade följt med som moralikst stöd tog en stol och placerade sig bredvid mig. 

Jag gav han en rädd blick och han bara skrattade. 

"Lily it´s okay, I promise " Han greppade tag om mina hand och jag kramade den hårt. Jag var inte rädd för smärtan jag var mer rädd för misslyckandet. Jag ville inte att det skulle bli dåligt. Det måste bara bli bra,annars vet jag inte vad jag gör. 

"Okay so are you ready?" Killen som skulle tatuera mig satte sig ned bredvid min arm och visade hur jag skulle lägga den. Bara av att känna hans händer på min handled fick mig att bli rädd. Jag blundade när han röde med tummen över min historia, mina ärr. 

"Okay so you got scars..But I think it will work out anyway." Han log mot mig och satte sig tillrätta. Han drog på sig ett par gummihanskar och tog upp nålen. 

"Is it goning to hurt?" Min röst var låg och jag skakade lite, Troy måste ha märkt det då han kramade min hand ännu hårdare. 

"Just a little bit, but I promise you´re going to surrviev. " Han log mot mig och kollade på mig och frågade med blicken om jag var redo. Jag nickade och svalde tyst. 

Han startade nålen och ett surrande ljud löstes upp i den tysta studion. Jag kände direkt när nålen nudade huden och jag kramade Troy´s hand hårdare. Jag knep i hop ögonen och höll inne mitt skrik. Det gjorde ont,mycket ont. 

Sjukt jävla ont rent ut sagt!

 

"Okay,now it´s done" Jag ryckte till av killens röst och kollade frågandes på honom. Han skrattade lite åt min förvirrande blick. Jag log mot honom men tror det nog mest blev en grimars. Han la ifrån sig nålen och la plast över min handled som nu var pyrdd med ordet " Fighter". Jag kollade länge på den och kände hur glad jag blev. Den blev helt perfekt och blev precis som jag ville att den skulle bli. 

"Wow" Troy kollade ned på min handled och nickade uppmanande. Han gillade den,det såg man. 

" Do you like it?" Tatueraren kollade frågandes på mig. 

"Yha, I love it! it´s perfect. thank you so much." Jag log stort mot han och han flinade bara tillbaka.

"Sounds good." Jag reste mig upp och satte på mig min jacka. Jag och Troy tassade bort till kassan och jag drog fram mitt bankkort. 

Jag skrev in koden och apparaten började pipa vilket betydde att jag hade betalat. Jag fick kvittot och jag tackade han återigen och sedan gick vi ut från studion. 

 

Det hade börjat regna lite smått och vi skyndade på stegen. 

"Are you hungry?" Troy kollade uppmanande på mig och jag nickade. I samma veva kurrade min mage till.

"Very!" Jag skrattade och han krokade fast sin arm med min. Vi gick längs Londons fina gator. Våran favorit Pizzeria låg bara några minuter här ifrån och vi kunde känna hur det vattnades i munnen när vi kände pizza doften. 

 

Vi beaställde vad vi skulle ha och gick och satte oss vid ett bord som blickade ut mot gatan. 

" So what do you think about the tatto Troy?" Jag drog upp ärmen på tröjan och la fram armen på bordet. Jag fixkade till plasten som hade blivit lite skrynklig under jackan. 

"I think it´s wonderful Lily. It´s really you! It´s perfect. It shows who you are." Jag log mot stort mot honom och just då precis kommer våra pizzor. Vi glömmer allt vi pratade om och hugger in. Det smakade ljuvligt. Jag har nog aldrig smakat godare pizza. Jag svär!

"OMG this is so good!" Troy mummlade med hela munnen fulld med pizza. Det var ju bra att veta att det inte bara var jag som njöt så. 

 Vi åt upp och beställde in en till stor familjepizza som vi slukade lika snabbt. Vi satt och pratade om allt och inget och min mage hade knutit sig flera gånger pågrund av skrattattacker. Ibland var det skönt att släppa alla tankar. När jag var med Troy fanns dom inte där. Han var mogen och förstog vad jag gick igenom. Hannah var mer av den här "Girly Type" och visst såklart ibland behövde man en sån kompis också. Man behövde kompisar till massor. 

"Hey you Lily, i don´t´ want you to get in a bad mood but isen´t that Harry and his friends?" Jag satte läsken i halsen och kollade frågandes på Troy. Jag göljde hans blick vilket var riktat utmot gatan. Och som han sa...där stog dom alla fem,killarna från One Direction, dom såg ut som dom inte kunde bestämma sig om dom skulle äta här eller inte. Jag krossade mina fingrar och bad till all del att dom inte skulle komma in genom dörren. Men såklart fick jag aldrig min vilja igenom. Dörren öppnades och det plingade till, 5 höga pojk röster överröstare stället och dom flesta lyfte upp sina nyfikna näsor i vädret för att se vilka det var. Jag såg i ögonvrån hur några tjejer på 14 år blev alldeles till sig och nästan studsate på stolarna. Det var faktiskt underhållande att titta på. Utan några stohej kunde killarna lungt gå fram till kassan och beställa. 

När dom verkade ha bestämmt klart vände dom sig om och jag drog snabbt bort blicken från dom men jag hann möta Loui´s blick och jag såg hur han börja flina. 

Jag babblade på om massor av saker med Troy när jag hörde att dom kom i våran riktning. Troy såg alldeles förvånad ut men fattade snabbt vinkeln och spelade med. 

Vi blev avbrytna av en hes röst. 

"Can we sit here?" Jag kollade försiktigt upp och mötte Loui´s fina ögon. Jag nickade svagt och dom sköt ett av borden närmare vårat och satte ihopp dom så att alla fick plats runt om det.

Jag gav Troy en snabb panikblick men han la bara en lungnande han över min och jag slappnade av. 

"Who you get a new tatto?" Det var Zayn som hade snappat upp bilden av min handled. Jag nickade och log lite smått mot han. 

"Yes, It´s my first" Alla nickade instämmande förutom krullhuvudet Harry. Han satt med blicken ned på min handled och såg allmänt förskräckt. Var den så ful? Verkligen? 

Jag mötte hans blick och han svalde hårt och gav mig ett svagt leende. Jag kunde inget annat än att ge tillbaka ett ynka litet leende. 

Sedan vände jag mig om mot Liam. 

"Thanx for following me home that night" Liam log stort mot mig och viftade med handen. 

"Ofcourse, I coulden´t let you go home by your own. That wouldn´t be so nice, right?" Jag flinade lite och han log med ögonen. 

Jag märkte hur Harry blåste upp sig på sidan bordet. Vad var felet? Serriöst, det började gå på mina närver. Jag ville inget annat än att komma därifrån men jag påminde mig själv att om jag klarat det hittils skulle jag klara det lite längre. 

 

Killarnas pizzor kom in och dom började hugga in på dom. Vi satt och pratde och skojade,förutom Harry som satt tyst nästan hela tiden. Det jag inte förstog var att om jag kunde låtsas kunde han väll också göra det. För dom andras skull. Han satt mest och såg ner i sin pizza. Jag suckade åt han och tror han märkte det, han la ned pizza biten och torkade av sig på den blå sarvetten och ställde sig upp. Allas blickar riktades mot honom och alla kollade med nyfikna ögon. 

"Lils can I talk whit you?" Jag suckade åt att han fortsatte att kalla mig Lils även fast jag sagt åt han. Men jag reste mig sakta upp och följde efter han ut på gatan. 

Jag huttrade till av den plötsliga kylan och slog armarna om mig själv. Harry kollade först frågandes på mig men erbjöd sedan sin kofta. Även hur inbjudande det verkade tackade jag artigt nej. 

Där stog vi som två idioter i mörkret utanför en pizzeria i en av Londons hörn och bara kollade på varandra. Jag vet inte vad det va men jag gillade det. Jag gillade tystnaden som låg mellan oss, den var inte jobbig. Den var behaglig. Jag vet att det låter konstigt men det var sant. Han avbröt plötsligt tystnaden. 

"Can I se your arm again?" Jag la huvudet på sned och kollade frågandes på han. Vad var nu på gång. Varför ville han ha min arm. 

Jag la den i hans stora hand och rös till, jag svalde hårt och han strök med tummen över tatueringen. Jag förstog inte riktigt...han hade blivit så svår att läsa av. 

"You got scars..." Han sa det mer som en fråga och jag kollade upp på han. Han hade tårar i ögonen. Det högg till i mig. Varför gjorde han så här mot mig. Jag hade aldrig kunnat se en pojke gråta och det gjorde det ju inte enklare att denna pojken var någon jag faktiskt brydde mig om,även fast jag inte ville det. 

"Why...?" Han kollade på mig och höll hårt i min hand. Han fortsatte sin mening"....Are they beacuse of me?" Jag kunde se hur smärtan fans i hans ögon. Det var då det slog mig. Han var rädd över att ärren var pågrund av honom. Och han hade rätt... Men jag kunde inte säga det.

"No." Jag lyckades pipa fram ett ynka ord. Min röst var nära till gråt och det sista jag ville var att gråta framför han. 

"Do´t lie to me Lils, I´m so sorry. I hate myself now beacuse of this" Och där sprack det...Jag kunde inte hålla det inne. Jag lossade min hand från hans och slängde mig in i hans famn. Jag kände direkt hur han snirklade in sina armar runt min tunna kropp. 

Där stog vi på Londons gator i mörkret med massor av frågor cirkulerande i luften och höll om varandra. 

Det var jag och Harry. 

Jag och Hazza.... Som förut. 

 

" Here yo go" Han räckte nu över ett glas med Cola. Jag tog glaset snabbt i min hand och klunkade i mig den kalla Colan på bara några sekuder. 

 "Hey Lily, What are you doing here?" Han satte sig snabbt ner och nickade mot Andy. Andy kom snabbt in med en öl flaska. Jag grimarserade mot den. Att jag bara 2 minuter innan haft den där sörjan i min mun fick mig att må illa. Han skrattade åt mig och jag gav han ett svagt leende. 

"Umh..Nothing,I just wanted to go somewhere so I found this place, and there was just some mean girls in school." 

"Mean girls?" Han kollade på mig frågandes. Jag gav i från mig ett skratt. Visste han inte vad mean girls var för något? 

"Liam..don´t you know what mean girls are?" Han himlade med ögonen och flinade. 

"Ofcourse I know what mean girls are. There´s a lots of them in this big world you know." 

"Yha,tell me about it." Jag suckade och slängde en snabb blick mot klockan. Den visade halv 4. Som man sa...Tiden gick fort när man hade det skoj. Skoj och skoj..Hade jag haft skoj? Om jag ska vara ärlig kommer jag inte ihåg senaste gången jag hade haft det skoj. Japp, sån var jag... Tråkig och ful. Varför annars skulle Harry ljuga om mig. 

 

"I should go... se you another time Andy, and Liam have it good." Jag log mot dom båda och ställde mig snabbt upp. Jag drog upp dragkedjan på jackan och kollade en sista gång på mobilen innan jag la ner den i fickan. 

"Wait..." Jag vände mig om och såg att Liam skyndade sig med att dra på sig sin jacka. Han vinkade hej då till Andy och skyndade sig mot mig. 

"I can follow you home" Han log mot mig och jag log ett svagt leende till honom. Vi gick ut från pubben och började traska hemåt mig. 

"So why are you by yourself? I mean...Where is the others?" Han skrattade lite åt min fråga innan han svarade. 

" Harry is in LA, Lou is whit El, Zayn whit Perrie and Niall.. I think he´s home in Irland." Jag nickade åt hans svar. 

" How long is Harry going to be in LA?" Han kollade frågandes på mig. Säkert för att det var första gången jag självmant pratade om honom. 

"I think he´s coming back in two days, why?" Skulle jag berätta att han hade sagt att han ville träffa mig när han kom tillbaka eller skulle jag bara vifta bort det?

" Nha just wondering." Liam nickade på huvudet och det blev återigen tyst.

Vi gick där i tystnad bredvid varandra och tänkte på allt och inget. Det är sjukt egentligen hur det kan kretsa så mycket olika saker i huvudet på en och samma gång. 

"Do you want to tell me about your and Harrys friendship?" Liam bröt tystnaden och hans fråga ställde mig mot väggen. 

"What should I tell you..I had already told you, what do you want me to tell you Liam?"

"Tell me about how your realationship was, i just wonder. How was he as a 16 year boy?" Det högg tag i hjärtat men jag berättade... Jag berättade allt. Jag berättade om den där sommaren då vi var ett gäng kompisar som hade grill fest på kvällen. Jag berättade om hur Harry var den ända som hade badat naken. Jag berättade om vår sista jul tillsammans hur vi spenderade den. Jag berättade om alla hans löften. Jag berättade allt.... Verkligen allt. Det var så skönt att släppa ut det. Det var så skönt att få kunna dela med sig av minnerna. 

Mina tårar rann ner för mina kinder och Liam hade dragit mig närmare hans varma kropp. Han var stor,muskelös och varm. Han kändes trygg. Jag var glad att jag hade träffat honom. 

Vi stog nu utanför min lägenhet och jag frös.. frös så mycket. 

"Bye Liam, it was nice to talk whit you." Han drog in mig i hans varma och trygga famn och jag andades in hans doft. Den sparades i minnet. 

"Bye Lily, It was nice to talk to you to. I hope to se you son again." Han pussade mig på huvudet och släppte taget om mig. Jag gick in i porten och såg han gå iväg. 

Han påminde mig om Harry så mycket. 

 

 

 

"HARRY PLEASE CAN I HAVE A PITCUER? PLEASE PLEASE HARRY, I LOVE YOU SO MUCH!!" 

Jag skyndade på stegen. Visst jag älskade mina fans,det var tack vare dom som vi var där vi är i dag, men jag gillade inte att bli påhoppad på gatan och att fansen drog i mina kläder. 

Jag viftade till mig en taxi då jag redan såg att det stog massor av fans vid den svarta bilen som Paul hade kört fram. Jag visste att jag inte skulle komma förbi där utan att bli påhoppad. Och idag var jag inte riktigt på bra humör. 

Jag hoppade snabbt in i den gula taxin och sa gatan där hotellet låg på. Jag lutade tillbaka i sättet och slappnade av. 

Jag drog upp mobilen från fickan på byxorna och klickade mig in på twitter. Jag skrollade ner och läste några tweets sedan fortsatte jag att skrolla ner tills jag såg en tweet som lydde...: 

"Liam Payne whit a girl  we don´t no who se is!!" What do you guys think, they look kind of happy. Is it this girl now? Is it over whit Sofia?!!!"  Mitt hjärta stannade i bröstet. Liam var min bästa vän och jag visste att han alltid ville folk att må bra men jag höll faktiskt med användaren. Dom såg väldigt glada ut. Dom såg på något sätt kära ut..? 

Jag visste mycket väl vem tjejen var och jag kände ett sting av svartsjuka. Liam visste mycket väl att jobbade på att bli vän med Lils igen. 

Bilden gjorde mig ledsen... Det gjorde ont att se att hon verkade glad med någon annan som inte var jag. 

 

Jag la ned mobilen i fickan igen och suckade. Jag lutade pannan mot fönstret och blickade ut över LA´s gator. 

Skulle hon någonsin komma tillbaka till mig? 

 

"Can I se you when I come back from LA?" 

"Why?" 

"Beacuse I want." Han släppte greppet om min hand och jag gick mot dörren. Mina påsar med alla kläder jag köpt fladrar runt omkring mig när jag tar det första steget ut från Starbucks. 

Jag möts också av oändligt många kamera blixtrar. Papparatziz. Detta var pågrund av att jag syntes med Harry. Det förklara ju även dom nya följarna på Twitter. 

Jag suckade för mig själv,jag skulle vara i varenda tidning imorgon. Tack Harry,Tack så hemskt mycket!

 

---

 Jag kände hur solens varma strålar letade sig in innan för mina gardiner och värmde mina bara ben. Jag gäspade högt och länge innan jag tillslut satte mig upp i sängen. 

Jag gnuggade mig i ögonen och sträckte på mig. Jag tog upp mobilen och kollade vad klockan var. Den visade 09:45. Jag suckade igen, varför kunde aldrig jag sova länge? När jag väl hade sovmorgon så utnyttjade jag den inte. Ibland förstog jag inte på mig själv.

Jag kollade snabbt in på Twitter,Instagram,Facebook och alla andra sociala nätvärk som jag använde. Jag hade fått minst 50 nya följare på Twitter vilket förvånade mig. 

Var jag så intressant? Jag ryckte på axlarna och täkte inte mer på det. Istället drog jag mig sakt upp ur sängen och drog på mig ett par mysbyxor och satte upp håret i en knut på huvudet. Jag stoppade även mina fötter i mina mysiga tofflor som jag fått av mamma förra julen. 

Jul..Ja snart var julen här. Jag hade alltid firat jul med min familj men nu när jag har flyttat hemmifrån och till en annan stad kanske det inte blir så i år. Tanken gjorde mig ledsen men jag fick ta det. Jag skulle ringa mamma senare och prata om det.

Min och mammas relation var speciel. Jag älskade henne såklart..men hon kunde även gå mig på nerverna och vara irreterande. Irreterande mamma får man leta efter om jag ska säga så. Men jag älskar min mamma och skulle göra allt för henne. När jag berättade för henne om flytten till London blev hon första arg sedan ledsen. Såklart jag förstog henne, jag var ju hennes lilla tjej. Pappa däremot tog det bättre än vad jag trodde. Han tyckte att det var bra att jag kom ut lite i världen och lärde mig saker. 

 

Jag slängde mig ned i soffan med skålen med flingor och slog på tv:en. Hannah och Troy hade inte vaknat än och jag ville vara en bra vän och låta dom sova. 

Jag lät senaste avsnittet av Gossip Girl stå på. Jag kollade inte så intressant. Mina tankar flög iväg till annat. Till barndomen,till mamma och pappa, till Holmes Chapel, till han. Harry.

Jag fattade inte att han faktiskt hade mage att säga sådär om mig. Hur hade han ens fått ut orden från hans mun. 

Jag trodde verkligen inte att han hade blivit så här. Han har förändrats till en idiot. Det var det han var, jag ville inte ha något med honom att göra. Inget alls. Absolut ingenting. 

Jag skakade på huvudet i hop om att tankarna skulle försvinna men dom satt där. Långt inne i hjärnan och hade inga planer på att flytta därifrån. 

Jag reste mig upp och stängde av tv:en. Jag traskade sedan in till köket och ställde den tomma i skålen i diskmaskinen. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum och satte mig på sängen. 

Vad ska jag göra nu då? Klockan var drygt halv 11 och city öppnade inte förns 12 på Söndagar. Jag hade tagit komandot och fått för mig att ta en sväng på stan och hoppades få med mig lite saker hem. 

 

Jag drog upp gitarren från golvet och lutade mig på sängkaneten. Sedan började jag nynna på något som sedan blev till ord. Jag drog fingrarna på strängarna och ett vackert ljud löstes ut i rummet. 

Vi kan förklara det så här. Gitarren hade vart min absolut bästa vän dom senaste åren. Jag älskade hur man kunde beskriva så många känslor med hjälp av den. 

Allt kändes så rätt när jag spelade,det var som att allt runt omkring mig stannade och jag var i min egna lilla bubbla. 

Man kunde helt enkelt säga att jag älskade det. 

 

Jag stog nu hlet klar och väntade på bussen. Den skulle anlända om sådär 3,4 minuter. Jag hade inte fixat mig specielt mycket. Jag hade bara slängt på mig ett par svarta jeans,en stickad tröja och mina slitna Dr.Martings kängor. 

Håret hade jag satt upp i en ny knut på huvudet. Jag hade även tagit med mig mina svara solgglasögon då solen lös starkt och klart idag. 

Musiken från lurarna stömmade i mina öron och jag fick påminna mig själv hela tiden att jag var blanf folk,så att jag inte skulle börja sjunga. Det skulle vara så himla pinsamt. 

 

Jag kände hur mobile vibrerade i fickan,jag drog snabbt upp den och såg att det var ett sms från Hannah. 

"I´m on my way to the city. Comming home in a few houers. kiss xx"  

Precis när jag hade tryckt på skicka knappen rullade bussen in vid hållplatsen och jag klev på. Jag gick med bussens gån tills jag kom längst bak. Jag orkade inte ha folk som stirrade på mig. Jag satte mig längst bak och kollade ut genom fönstret. 

Det var en fin dag idag, solen stog högt på himelen och männsikorna såg allmänt glada ut. Kankse var det något med solen som gjorde att folk blev gladare. 

Jag älskade solen,värmen och sommaren. Men jag älskade även hösten och vintern. Jag gillade kylan. På något sätt fick den mig att slappna av. 

 

 

Jag hade nu 6 påsar i mina händer och gick med ett stort leende på läpparna. Jag älskade att shoppa. Jag log mot varenda männsika som gick förbi mig på Oxford. 

När jag tröttnade på att le slog jag ned blicken i marken och fortsatte bara att gå rakt fram. Och såklart..Så klumpig som jag är skulle jag såklart gå in i någon.

Jag tappade alla mina påsar och satt heslt plötsligt på rumpan på den kalla marken. Jag kollade upp och möttes av ett ansikte som jag helst inte ville se. 

"Wow I see that you still like shopping,huh?" Han flinade lite och erbjöd sin hand. Jag kollade på den ett tag och sedan på honom innan jag motvilligt greppade tag om den och lät han dra upp mig från den kalla asfalten. 

"Thaks" Jag mummlade och samlade sedan ihop mina påsar som låg runt omkring oss. 

Jag skulle precis vända mig om jag gå när jag kände ett hårt grepp runt min smala hanled. Jag gnällde till.

"Sorry" Han släppte och kollade rakt in i mina ögon. Jag ville inte kolla in i hans men jag kunde inte vika bort blicken,den var som fastklistrad på han. 

"Lils..I´m sorry...Okay. I´m feeling so bad about it and I just wanted to say sorry..." Jag svalde hårt och tittade med en hård blick på honom. 

"Was that everything?" Han kollade frågandes på mig och jag fortsatte...

" Yha I mean..Can I go now?" Han snörde lite på munnen. 

"If you want...But can´t we talk...?"

"Talking"

"No I mean somewhere more private. Maybe go to a cafe or something?" Han kollade på mig med hopp i ögonen och även hur mycket jag ville säga nej så gick det inte. 

"Sure, but not to long."

"No ofcourse not." Han viftade glatt med händerna och vi började sedan promenera bort mot närmaste cafe vilket visade sig vara Starbucks." Vi gick tysta och jag slår va att han var lika nervös som jag. Vad skulle vi prata om. 

 

 

"Hey,can I take your order?" En kille i min ålder kom fram till vårt bord i hörnet där vi satt lite mer avskilt från alla andra. Slår vad att det beror på att han är Harry Styles från One Direction. 

"Umm I think I take a ice latte and a brownie. Thank you." Jag log mot honom och fick ett stort leende tillbaka.

"And what about you?" Han vände sig om mot Harry. Harry rabblade snabbt upp vad han ville ha och servitrisen som hette Johan skyndade fort iväg och kom snart tillbaka lika snabbt. 

Jag skulle precis ge honom pengara för mina fika men Harry stoppade han. 

"Don´t worry, I take this." 

"No, I can pay for my own stuff" Jag spännde blicken i han men han ignorerade och betalade för vårat fika. 

" You know I can pay for myself,huh?" han kollade upp från sitt Te och himlade med ögonen. 

"Yes ofcourse I know. But just drope it..Okay?"

"Okay,thank you." Jag mummlade fram det sista men jag hörde hur Harry flindade. Såklart.Allt jag gjorde var tydligen roligt. 

"You know I´m going on tour soon, huh?" Han avbröt tystnaden och på något sett tackade jag han för det. 

" No I didn´t know that,how should I have?" Jag snäste lite och jag tror han såg det för han la ifrån sig sin muffins och kollae på mig. 

"Why are you hating me, I can´t do more then say that I´m sorry. Lils don´t you see that I´m trying to get some sort of relationship whit you. I miss you Lils and I really want us to be friends again." Jag kände hur tårarna började tränga på. Jag hade alltid haft svårt att hantera känslomässiga saker och det visste han klart och tydligt. 

"What do you want me to do Harry... I don´t know you anymore. You left me remeber,I didn´t leave you. I didn´t say that I was coming back and everything was going to be okay again. It was you...Don´t you get that it hurts?

Don´t you get that?!" Jag nästan skrek och jag kände att allas blickar riktades mot mig. Harry satt bara tyst framför mig och kollade på mig. Han rörde inte en min och då brast det. Tårarna började rinna ned för mina kinder igen. 

Jag reste mig haftigt upp och drog på mig jackan. Nu rann tårarna fler och fler och jag kände hur mascaran hade börjat kleta ut sig. 

Han greppade tag om min hand och kollade ledsamt på mig. 

"Can I se you when I come back from LA?" 

"Why?" 

"Beacuse I want." Han släppte greppet om min hand och jag gick mot dörren. Mina påsar med alla kläder jag köpt fladrar runt omkring mig när jag tar det första steget ut från Starbucks. 

Jag möts också av oändligt många kamera blixtrar. Papparatziz. Detta var pågrund av att jag syntes med Harry. Det förklara ju även dom nya följarna på Twitter. 

Jag suckade för mig själv,jag skulle vara i varenda tidning imorgon. Tack Harry,Tack så hemskt mycket!

 

 

 

"For gods sake Lou,wer´s Liam?" Jag viftade med händerna i luften medans jag gick fram och tillbaka över golvet i min lägenhet. Varför var Liam där hos henne,han kände henne inte som jag gör..eller gjorde. Varför var han tvungen att springa efter henne. 

"Harry! Calm down! What´s the problem,he´s just cheking on her. And when he´s coming back we all want you to tell us exactly who´s that girl is. Becuse if she´s just somebody you slept whit...She´s reacting really hard on what Zayn said." Jag suckade,han hade rätt. Varför gick jag här och oroade mig som en dåre. Liam var Liam och vi alla visste vad han var bra till. Han var "papppan" såg till så att alla mådde bra och alltid skrattade. Han såg alltid på någon om det var något fel. 

Han stog säkert någon stans där ute med Lily i sin famn och hans stora muskelösa armar runt om hennes lilla kropp och tröstade henne. Det gjorde ont i mig att veta att jag var skälet till att hon grät, att det var jag som sårat henne. Det gjorde ont att det inte var jag som stog med henne där ute i den kalla höstluften och torkade bort tårarna som rann ned för hennes rödgråtna kinder. 

Jag gav upp och slängde mig ned i ena hörnet av soffan bredvid Niall. Jag suckade och slängde huvudet bakåt,jag kollade upp i taket och visste inte vad jag skulle säga. Det var tyst i rummet vilket var väldigt förvånande med tanken på att Lou och Niall sitter minder är 1 meter ifrån varandra. Vart var dom spraliga pojkarna som alltid hittade på bus? 

Men jag visste mycket väll varför stämmningen i rummet var låg. Alla ville ha svar på sina frågor och jag var den ända som kunde ge dom svaren. 

Jag blev trött på tystnaden i rummet och om jag ska vara ärlig blev det lite kusligt när det var så tyst. Jag sträckte mig efter fjärkontrollen och satte på tv:en. Jag lät det som kom upp stå på. Även hur mycket jag föröskte koncentrera mig på tv:en visste jag att ingen av oss gjorde det. Vi väntade förtvivlat på Liams glada ropp som vi hoppades när som helst skulle komma in genom dörren. 

 

Klockan var mycket och jag hade följt Lily hela vägen hem,vi stod nu utanför hennes hus och jag la en stöttande hand på hennes arm.

"Evreything is going to be okay Lily,you will se." Hon nickade men såg ändå bekymrad ut. Hon hade berättat hela historien från början till slutet. 

Hon hade berättat första gången dom träffades. Hon hade berättat om deras tid tillsammans,dom hade en fin vänskap,verkligen. Det var däeför det krossade mitt hjärta när jag fick höra hur han lämmnade henne och inte hörde av sig på 3 år.. Hur kunde han? 

"You know sometimes it feels like I really hate him but I just think that´s anger. I need to control myself... But I think that in the end I feel the same taht I felt for thre years ago."

"And what was that?" Jag lät orden försiktigt lämmna mina läppar. Om jag sa något litet fel kunde fjäderna ramla på muren och rasa allt ihopp.

" Love..Love and friendship." Jag nickade och drog in henne i en hård kram. 

"Go and sleep now,it´s late and you look tierd."Hon fnissade lite och kollade upp på mig. 

"I think I need to buy you a new shirt." Jag kollade på henne förvånat och sedan ned på min tröja. Den är alldeles blöt och jag kunde tyda svarta fläckar. Säkert mascara. 

"It´s okay. But I would love to met you again?" Det blev mer som en fråga än en kommentar. Hon nickade svagt och vände sig om. Jag gjorde detsamma och skulle precis börja gå när jag hörde henes låga röst. 

"And you Liam...Tell him I miss him" Hon torkade bort en tår under ögat och jag nickade innan jag sedan gick bakom husknuten. 

 

Jag skyndade mig hem. Ville snabbt hem till killarna och låta Harry förklara allt. 

 

 

Jag kände hur sömnen började ta över min kropp när handtafet till ytterdörren trycktes ned och jag for upp ur soffan. Jag sprang snabbt ut till hallen där Liam stog och tog av sig skorna. Jag studerade han och jag tror det gjorde han irreterad. 

"You can go and sit,I´m coming." Jag gjorde som han sa och gick tillbaka till min plats i soffan som var uppvärmd efter 45 minuter på samma fläck. 

Jag slängde en snabb blick på klockan. 11:30. Jag kastade ett öga på dom andra killarna. Niall satt med en skål flinger tryckt upp under näsan och glodde på tv:en,han gjorde ingen stor reaktion på att Liam kom. Zayn satt i en av fotöljerna och antagligen messade han med Perrie för han hade ett leende på läpparna hela tiden.

Louis var inne på Twitter och svarade på en del fans. 

Liam slog sig ned i fotöljen bredvid Zayn och sa inget. Louis låste mobilen och la den i knät,sedan sträckte han sig efter fjärkontrollen och stängde av ljudet. Niall frymtade lite men jag buffade till honom i sidan och han återgick till att äta på sina flingor. 

 

Där satt vi alla tysta som musar och väntade på att Liam skulle öppna sin mun och låta orden falla fritt i luften. 

"Thre years Harry,that´s a lot." Han mötte min blick och jag såg besvikenlsen i hans ögon. Hon hade berättat. "Why didn´t you just tell us who she really was? Why?" Han kollade på mig med en trött blick men även en gnutta stänghet fans det minsan i den. 

"I didn´t now what to say to her..." 

"Do you guys mind to tell us?" Zayn fick allas blickar på sig och Niall höll med han. Lou nickade och jag visste att Liam inte skulle berätta. Det skulle bli min uppfigt. 

"Uhm...It´s like..erh Me and Lily ware kind of best friends about thre years ago,before I went to X -Factor. I promised her that nothing would change but after that day...We never talked again. And today I saw her again and everytnig went so fast and I didn´t know what to say to you Zayn so I just said the best thing I could come up whit."

Ingen sa något alla fyra såg ut att försöka ta in det jag nyss sagt i huvudet. 

"So you mean that you Harry Edward Styles actually was friend whit a girl. And you didn´t slept whit her?" 

Jag nickade och kollade på Liam. Jag ville ha trösst på något sätt,jag visste att Lily hade förklarat mer detaljerikt och jag ville veta att hon mådde bra. 

"Is she okay?" Han nickade svagt på huvudet och jag andades lättat ut. Det var som att stenen i min mage släpptes. 

"And yha I forget..She told me to tell yoy that she miss you" Det stannade till,vad hade han nyss sagt. Hade han sagt att hon hade sagt att hon saknar mig. 

Jag kände hur värmen spred sig ut på min kropp och jag blev varm i hjärtat.

"So now when we know this can we go to sleep now?" Zayn bröt tystnaden och vi brast ut i skratt åt honom. Vi placerade oss ut i min lägenhet. 

Zayn och Niall sov på soffan och Lou,jag och Liam la sig i min säng. Jag kunde höra deras andetag gå långsamer och långsamer och jag visste att dom var påväg att somna. 

" Liam.."

"Yha?" Han viskade tillbaka. 

"Thank You" 

"Evrything for my bro." Jag fnittrade till och log stort. 

"Shut up!" Louis röst fick helt plötsligt luft och jag flinade åt han. Stackars BooBear. 

 Några meter framför oss stog resten av killarna i One Direction. Harrys nya kompisar,varför var dom här? Var detta bestämmt? Hade han med vilje glömt sin mobil inne på cafet och sedan sagt till dom andra att vänta utanför? 

Hur det än var gillade jag inte situationen. Jag vände mig mot Harry och kollade upp på han,mitt ansiktsuttryck kunde nog säga att jag var mer än förbannad. 

"Why are they here?" Även fast jag nästan var säker på att han visste varför hade jag en känsla av att han inte hade en blekaste aning. 

"I swear Lils,I have no idea why they are here, I didn´t know they would come. I just wanted to get my phone." 

Jag visste inte vad jag skulle göra,så jag gjorde inget. Jag stog där bredvid han och kände mig sådär äckliigt liten igen. 

"Can we please just go and get my phone now?" Jag kollade upp på han,han lät arg,eller mer irreterad. Det verkade som han inte ville spela det här spelet längre. Han vill hämta sin telefon och bara dra...Dra som han gjort,och aldrig mera komma tillbaka. Det skulle nog vara enklare..Om han inte kommit skulle inte min mur av tegel och sorg ha brytits ner,då kanske jag skulle fortsätta bygga på den och tillslut vara stark nog att kunna stå på mina egna ben. 

 

Jag svarade inte utan började bara gå dom få metrerna som var kvar fram till Cafet som jag så ycket väl kände igen,till hans kompisar som stog där och betrakade mig som om jag vore en utomjordning. 

När jag kom fram till den lilla gröna dörren med "Välkommen"skylten på stoppade jag snabbt i nyckeln och vred om. Jag öppnade dörren på glänt och lät Harry slinta in och hämta sin telefon. Om han ville ha ljus skulle han få tända lampan själv. Ingen chans att jag skulle tända den till han så sur han var. 

Jag kände hur blickar brände på mig och jag lyfte upp blicken från marken och kollade snabbt på dom fyra killarna som betrakdade mig från topp till tå. Kul.

"Wait you´re that girl.." Jag vände snabbt blicken mot en av killarna som stog med en ciggaret i munnen. Mitt minne var blott och jag kom inte alls ihåg vad hans namn var..

"Uhm..i don´t remeber your name..sorry" Han flinade mot mig och fimpade ciggen,han lät den glida ur hans hand och falla ner till marken. 

Jag rynkade på pannan innan jag återigen gick tillbaka till hans blick. 

"I´m Zayn,Harry´s friend...Actually we all are Harry´s firends. We´re One Direction,do you know about us?"

"I know how you are,and I know your the band call One Direction. But I did´nt know your name."

"Well now you know." Orden kom från en av dom andra killarna. Han log stort mot mig och räckte ut sin hand. 

"I´m Liam,and this is Zayn,Lou,Niall and ..Yha Harry."

"Okay nice to met you guys."

"No it was nice to met you,to finally met one of those girls Harry slept whit" Om inte jag skulle känna min puls ända upp i öronen skulle jag fullkomligt tro att jag var död. Vad var det han sa,sa han att jag hade ...Nej det kunde han inte ha sagt..

"Excuse me...?!" 

"Yha,Harry told me he slept whit..y-..." Mer han inte säga innan Harry kom ut stormandes från det lilla Cafet. 

"Zayn shut the fuck up!" Alla killarna kollade hastigt på honom. Dom undra nog vad som var promblemt. Ingen visste förutom jag och Harry,jag hade klurat ut det..Han skämdes,han skämdes så över mig att han inte ens kunde berätta för sina bästa kompisar att vi en gång vart bästa vänner...

Han vände sig mot mig och la handen på min axel. Jag drog snabbt bort den och kände tårarna tränga på bakom ögonlocket. 

"So that´s what you tell people..That I just somebody you slept whit.. " Jag hann inte avsluta min mening innan tårarna började rinna ned för mina kinder. Det var för mycket. 

Han hade ljugit om våran relation...Men det som sårade mest var att han skämdes över mig,varför annars ljuga om något sådant...? 

"Lils,Please let me explain...I´ts not what it´s looks like." 

"It´s not what it´s looks like,huh? Are you kidding me... You lied to your best friends about me.. Your such an  idiot Harry, I whis I never met you!" 

Jag slängde igen dörren och låste snabbt om innan jag det snabbaste jag kunde började springa. Mina ben var inte till spring ben,för att vara ärlig var dom hur korta som helst och man kom ingen vart. Men jag gav inte upp. Jag fortsatte springa ända tils jag kom till parken som jag älskade. Parken som jag så många gånger suttit och tänkt på just han. 

Det var den ända jag gjorde när jag var satt här,tänkte på han..Men grejen var att jag kunde inte tänka på han nu,inte på det sättet. Han hade ljugit om mig. Sagt att jag vart någon jävla brud som gjort allt för att kunna ligga med Harry Styles från One Direction. Den här gången tänkte jag inte tillbaka till alla fina minnen utan den här gången satt jag och bad att han en dag skulle brinna i helvetet. 

 

Efter ett tag lungnade jag ned mig och lutade mitt sprängande huvud mot trä satmmen som stog stadigt bakom mig. 

"Can I sit here?" Jag blev så rädd att jag hoppade minst 2 meter upp i luften. Jag vände mig snabbt mot det hållet rösten kommit ifrån och såg att där stog Liam med händerna i byxfickorna. 

"Did Harry sent you?" Jag satte mig tillrätta igen utan att svara på hans fråga. 

"No,the other lads took him home and I´m sure he´s going to explain every singel thing about this."

Jag sa inget utan satt bara tyst. 

"Do you want a hug?" Orden kom som en räddning i nöden och utan att tänka på vad jag gjorde slängde jag mig in i hans famn och lät återigen tårarna rinna. 

Jag skulle nog få köpa en ny tröja åt honom. 

 

 

 

 Monday Lilys´ Perspektiv:  

Mörkret hade börjat lägga sig ute på gatorna,folket började gå hemmåt. Caffet var nästan tomt,några tjejer vid 14 års åldern satt och skrattade högt. Jag log åt synen,det fick mig att tänka på Hannah,hon var och vart min ända och första riktiga tjej kompis. Det är sant,när jag var liten umgicks jag mest me killar,ta "honom" som ett exempel. 

Jag suckade tungt innan jag tog rengöringsmedlet och disktrasan och gick ut i serveringen och började torka alla borden. Tankarna flög omkring innuti mitt huvud,miljoner frågor cirkulerade. Det är riktigt konstigt det där att det kan gå runt så himla mycket i ens huvud på en och samma gång. Undra hur det är uppbyggt. 

 

Jag var helt inne i mina egna tankar så jag hörde inte plingan som satt ovanför dörren. 

"Lily?" Jag hoppade till,rösten som talade till mig visade sig vara Hannah´s. 

"Screw you Hannah,you scared the shit out of me." Hon himlade med ögonen och flinade stort mot mig. Hennes perfekta vita tänder lyste och hennes långa röda hår hängde ned över axlarna,hon var fin som vanligt. Bredvid henne såg jag ut som en kråka som inte hittat sitt bo. En vilsen hundvalp som inte vet bättre än att följa efter sin matte. 

"Maybe you should be more in the reality,it´s looks like you´re of. What´s on your mind my dear?" Jag såg buset i hennes blick. Hon drog ut en stol och satte sig,hon klappade på stolen bredvid sig. Jag suckade tungt och satte mig sedan ner. 

Morgra skulle inte behöva hjälp i köket och då det knappt var några kvar kunde jag passa på att pusta ut en stund. 

Jag pillade med mina händer och kände hur Hannah´s blickar brände på mig. Efter minst en minuts tystnad gav hon upp,hon visste klart och tydligt att jag inte skulle öpnna mig av mig själv. Jag behövde lte hjälp på vägen. 

" Come on Lily spit it out,what is it?" Hon la huvudet på sned och mötte min blick,jag log mot henne,ett leende som hon svagt besvarade. 

"Ugh..It´s nothing..Just a bad day." Hon lyfte på ena ögonbrynet och kollade med en frågandes blick på mig. 

"You know..That I know you better than you think,I know ther´s something whos bother you. Just tell me."

Jag suckade och skrattade till lite,det är faktiskt lite lustigt att hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv. 

"Umm...You know Harry?

"Yha..?"

"He´s like..."

"Keep going" Hon satt nu med händerna upp på bordet och kollade nyfiket på mig,så typsikt Hannah. 

" He´s like come in here today and he started to talk to me,I mean it sounds  weird but It didn´t felt good. I mean I heven´t talk to him in thre years. It´s like he come here and think evrything it´s going to be fine. I mean ,I have so many quastions I wanna ask him but I can´t..."

"Why?"

"Becuse he went and now he come back and then went again." Jag la huvudet i händerna och slet tag i mitt hår. Sorgen som trängde på ville ut,men jag hade lärt mig att hålla den inne,det var bäst. Det skadade inte någon annan utan bara mig själv. Jag ville inte hålla den inom mig,den tog upp för stor yta. Vart skulle jag placera lycka och känslor. Det fanns inye plats,inre för båda. Det var ett svårt val,och om jag ska vara ärlig har jag inte gjort valet som jag står vid i dag. 

Det var mitt huvud,jag gick efter huvudet. För jag visste inte vad jag skulle lita på...Hjärtat,magen eller huvudet. Så jag valde att lita på huvudet. 

"No don´t do that!" Hon tog tag i mina händer och höll dom hårt i sina. Jag mötte hennes grå/gröna ögonen och kände tårarna tränga på ännu mer. 

 

Där satt vi med händerna i hop flätade och pratade om allt. Precis allt. Morgra hade kommit ut med två stora islatte och en varsin muffins. Vi hade snällt tackat henne och jag lovade henne att låsa när vi gick. Hon hade vart tvungen att gå tidigare då hennes äldsta son hade vart med om en olycka. 

 

Nycklarna låg nu tryggt i min hand och jag kramade dom för att känna att dom fortfarande var där. Det var runt tredje gången jag gjorde det och jag fick samma svar varenda gång. Jag kände nyckeln skära in sig i handen och jag gjorde en grimars. 

Jag släckte ned dom sista lamporn och gick ut på gatan och låste dörren. Det var kallt i luften Jag drog min tunna jeans jacka tätare runt om mig. Jag andades in den kalla luften och suckade. Jag gillade hösten,mycket,väldigt mycket. 

Hannah hade vart tvungen att gå från Caffet då hon hade lovat några kompisar att gå ut på clubb med dom. Hon hade såkalrt bönat och bett mig att jag skulle följa med men jag sa klart och tydligt att mitt humör inte var på den nivån. 

Så där gick jag...Ensam i den kalla September luften och nynnade på någon fånig låt som hade spelats på radion tidgare idag. Mina tankar flög iväg till det förflutna... Till "våra" stunder till "våra" minnen. Till allt de som hade varit "vårt". 

 

När jag vände runt knuten kollade jag ned på mina fötter och märkte inte alls att det kom en person gående mot mig. 

Jag hann stanna precis innan jag gått rakt in i personen. Jag stog där med blicken i marken och skulle precis lyfta upp den men det var något i mig som höll kvar den. Jag behövde inte veta vem det var,jag visste redan det. Det var "Han".

"Um do you know if the cafe still is open?" 

"It´s not. I was the last person"

"Oho okay...

"Why?" 

"I kind of forget my phone.." Även fast jag inte kunde se han visste jag att han flinade. Och ärligt talat var det svårt att inte flina. Jag menar,så typsikt Harry. Vem glömmer sin telefon på ett Cafe liksom? 

Jag vände mig om och började gå. Efter några meter stannade jag upp och kollade bak på honom. Han stog där med händerna i jeans fickorna,håret som var här och överallt. Han kollade frågandes på mig. Jag suckade och skakade lite på huvudet. 

"Are you just going to stand there? I mean don´t you want you phone?" Han brast ut i ett stort leende och skyndade fram till mig. 

Vi gick tysta bredvid varandra där på gatan...Vi sa inget,vi bara gick,gick och gick. Jag blickade frammåt och såg något jag inte alls var beredd på...Eller ska jag säga några? 

 

 Vad skulle jag göra? Kasta mig i hans famn och låta spelet börja,börja skrika på han,slå han? Skulle jag ta till våld? Skulle jag säga allt det jag veljat säga till honom? Vad skulle jag säga? Tusen frågor cirkulerade i mitt huvud. Men jag gjorde inget,jag bara stog där med mina smala axlar hängande,jag var i hopp sjunken som en säck med potatis. Jag kände mig så liten,så liten jämfört med han. Det var inte samma person som stog framför mig längre som det vart för tre år sen. Han var större,biffigare,men det sprutade mod och självsäkerhet. Kändisskapet hade förändrat honom. Poesetivt eller negativt vet jag inte. Hur skulle jag veta det,jag kände inte personen som stog framför mig. Jag kände inte Harry,detta vara inte Harry som jag en gång i tiden kände,det här var Harry Styles från One Direction. Jag ville inte känna den personen,jag vet att det låter elakt men jag vill lära känna den gamla Harry..Eller ville jag ens det. Skulle jag låta han komma innanför muren som tagit mig så länge att bygga upp. Allt stog upp och ned. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det ända jag ville var att sjunka genom jordens yta och aldrig mera komma fram.

"Lils It´s ben a while..." Vad fan var det för något? Såklart det hade vart länge sen,det visste väll till och med jag. Eller tror han inte att jag kan räkna. Tre år vilket motsvarar 36 månader vilket betyder en lång tid sen. Var ville han komma med detta skitsnacket. Det var klart att det låg något på hans tunga som väntade att komma ut.

" Don´t call me that."För det var sant,jag ville inte att han skulle kalla mig Lils. Det kändes som min och Hazza´s grej och det stog ju klart och tydligt i hans panna att han inte var Hazza,han var Harry. Den mystiska pojken som jag inte längre kände.

"What?"

"Lils, I don´t want you to call me that." Jag vek undan blicken,jag kunde inte mötas hans blick. Jag kunde bara inte. Jag kände tårarna tränga bakom ögonlocken. Jag blundade och svalde hårt.

"I´m sorry.." Jag nickade men jag var fast besluten vid att inte kolla på honom. För jag litade inte på mig själv just nu.. Jag vet inte vad min själ skulle ta sig till. Jag har byggt upp en mur runt om mig som just nu håller på att rasa,rasa och visa mitt sanna jag,det som jag så länge har gömt. Sorgen som jag så länge har hållt inom mig själv.

"So how are you?"

"I´m fine,you?" Jag försökte sköta det enkelt och jag tror han märkte det,han suckade tungt och skakade lite lätt på huvudet. Men han fortsatte bara,han visste varför det var spänt men han undvek ämnet.

"I´m good,really good actually. I mean I travel the world whit the boys. It´s really fun." Jag kände hur tårarna trängde på ännu mer nu. Kommer han inte ihåg att det var jag och han som skulle resa jorden runt? Har han verkligen glömt alla löften han gav.

"Sounds fun." Jag ryckte på axlarna och mötte hans blick,han mötte mina mina ögon och jag såg hur det drog i hans mungipor. Jag skakade bara på huvudet. Vad var detta,vad höll vi på med. Vi var en gång bästa vänner och nu är vi som främlingar. Det är orättvist.

"What are we doing..?"

"What do you mean?" Menade han allvar? Kände han verkligen inte av spänningen,kände han inte att det inte var något konstigt som låg i luften.

"Ugh...Nothing,what are you even doing in here? You´re not allowed to be in here.

" Uhm..I asked the lady out there for a toilet." Bra ursäkt Harry. Jag sa inget utan pekade bara på dörren med en stor WC skylt. Det var ju klart och tydligt att han var hemskt dålig på att ljuga jag menade..Skylten var så stor så att inte ens en gammal tant skulle missat den.

"Thank you." Jag vände mig om och skulle precis gå ut till serveringen när han harklade sig och jag vände mig atumatiskt om.

"I´m sorry Lils,for everything..." Det högg till i hjärtat.

"For what?" Även fast jag mycket rikgtigt visste vad han menade ville jag inte visa det.

" You know..But you look good,it looks like you moved on. You doing something good whit yourself."

"You don´t know me Styles,you left remeber..Not me. So don´t come here and expect me to be your best friend agin." Han kollad snoppet på mig. Jag vände på klacken och precis när jag skulle gå ut krockade jag med någon. Jag kollade upp på personen som jag nyss gått in i.

"Oho sorry miss..I didn´t se you. I was just looking for my friend..hazza!" Killen med det mörka håret brast ut i ett leende och log brett.

"Hey Zayn,I was just going to the bathroom."

"Yha okay." Han viftade med handen och kollade sedan tillbaka på mig.

" I´m sorry.."

"Monday Lily ..But call me Lily,"

"Oho okay,I´m sorry Lily for just walk in to you." Jag nickade och tgck förbi honom.

"Take care of you Lils!" Det var Harrys hesa röst som ekade i rummet. Jag gjorde inget tecken på att jag hört det,jag fortsatte bara framåt och suckade. Allt var förstört,muren som jag en gång byggt upp var krossad,jag var tillbaka på ruta ett.

 

 

Jag såg hennes lilla kropp försvinna bakom dörren in i nästa rum. Jag var tvungen att sätta mig  ned på en av dom rangliga stolarna som stog där inne. Det var bara för mycket. Allt gick så fort. Jag hade precis haft henne framför mig,hon som betytt så mycket för mig som fortfarande gjorde det. Der gjorde ont i mig att veta att hon inte ville veta av mig. Hon hade inte låtit dom orden komma ut från hennes torra läppar men det var uppenbart men tanken på hennes uttryck. Hon hatade mig,hatade mig efter vad jag gjort. Och jag kunde erkänna,jag hade bettet mig som en skitstövel. Låtit det finaste jag hade glidit ur mina händer. Hur kunde jag? Jag var en sån idiot.

"Do you know her?" Zayn satte sig ner bredvid mig och kollade frågandes på mig. Jag kunde förstå han. Vi var bästa vänner så vi visste allt om varandra men Lils visste ingen om. Bara jag. Hon var min hemlighet. Hon tillhörde mitt förflutna.      

"No you know...Just somebody I sleept whit a couple a months ago." What tha hell?! Hur kunde jag säga något sådant om henne. Hon hade vart min bästa vän och nu förolämpar jag henne inför mina bästa vän. Du är en sån stor idiot Harry,hon hade rätt...Allt var ditt fel. Detta kunde inte fixas,detta kunde inte glömmas. Detta gick inte ens att tänka på. Radera henne bara ur ditt liv,det verkar hon ha gjort,raderat dig. Hon känner inte dig längre Harry och du känner inte henne. bara gå vidare. "And Styles hit the ball again." Jag vände mig mot Zayn,hans kommentar fick mig att skratta men även att vilja gråta. Allt var svårt,men det var förflutet nu...

 

 

"Oho come on Lily turn that thing off!!"Jag hörde Troys hesa röst ropa ifrån andra änden av lägenheten. Jag flinade till och gnuggade mig i mina sömnspruckna ögon innan jag stängde av alarmet. Jag kollade på klockan 07:00. Mitt pass nere på "Henry´s började om exakt en timme. Om jag skulle hinna duscha innan jag skicka in min uppsats om den franska republiken till skolan var jag tvungen att masa mig upp nu. Jag stönade högt när jag kände den kalla luften slå mot mig. Jag drog snabbt täcket tätt runt om min tunna kropp. Jag stoppade ner fötterna i ulltofflorna som stog på golvet precis nedanför sängen. Jag gäspade stort och ställde mig sedan upp. 

Mitt rum såg för jäkligt ut,kläder över hela golvet och allt annat skit som jag egentligen inte hade någon användning av stökade ner. Jag suckade tungt och tassade bort till fönstret och drog bort dom mönstrade gardinerna som mamma hade sytt. Dom var inte specielt snygga men mamma hade tvingat mig att ha dom. 

Jag kollade ut över London. Staden sov fortfarande. Undra om han också gjorde det,undra vart han va,undra om..? NEJ! Lils sluta tänka på han,han är inte din vän längre,han är inget för dig längre. Det var 3 år sen..3 år sen vilket motsvarar 36 månader sen. Jag suckade ännu en gång. Varför fanns han i mitt huvud,varför fanns han i mina tankar,varför fanns han någonstans där ute men inte hos mig? Varför? Där kom det där ordet igen...Ordet som jag så många gånger har låtit mina torra läppar bilda. Just det ordet hade blivit en vana att säga...Mina läppar visste hur man formade det,helt utantill. Det var enkelt men samtidigt svårt. 

 

Jag suckade ännu en gång innan jag gick bort till min garderob och kollade genom vad jag skulle kunna ha på mig. Jag visste att klädsen var mycket strikt på cafet men man fick fortfarande ha sina egna kläder om man följde klädkoden. 

*Jeans

*Tröja

*Håret uppsat. 

Jag drog på mig ett par svarta jeans och en vanlig enkel tröja. Jag sket i sminket och i att fixa håret. Jag hade inte planerat att möta några kändisar idag. Efter jobbet skulle jag bara hem och chilla. Kanske ha film maraton med mig själv då Troy och Hannah säkert skulle ut och festa med tanken på att det var lördag. 

 

Jag slängde mig på sängen och började skriva klart uppsatsen som jag var tvungen att skicka in. När jag var klar visade klockan 07:43. Jag gick ut i hallen och drog på mig mina rätt så slitna Convers. Jag drog på mig jackan och satte hörlurarna i öronen,sedan traskade jag ut genom dörren,låste den efter mig och sprang ned för trapporna. 

Jag kände hur kylan slog emot mig när jag kom ut på gatan. Det var ju trotsallt september månad och hösten närmade sig. Jag gillade hösten,alla färger. Det var så fint,men även att kunna ha på sig stora hoodies och skinny jeans. Det var himelriket. 

Jag började gå i ett rakt tempo börja gå mot Henry´s,dels för att hålla upp värmen och dels för att jag inte ville komma försent. 

 

 

Jag hörde plingran som satt fast i dörren som berättade när någon gick ut och in. Jag stog och skulle precis gå ut från lunchrummet då min rast var över. Jag skulle ut,sätta ett leende på läpparna och ta emot beställningar. Jag suckade och skickade iväg sms:et till Troy. Han hade bönat och bett att jag skulle komma med ut ikväll,jag hade sagt nej tusen gånger men han kan tydligen inte stava..eller förstå.

 

"Lily come on now,get your as out here!" Morgra min chef kunde låta väldigt sträng och hennes val av ord var inte särskilt ödmjuka men hon var snäll. Hon lät mig alltid äta gratis och ibland fick jag mer betalt än vad jag skulle ha. Så ja...även fast hon behövde träna på sina ordval var hon snäll och hon förstog att jag var en människa med känslor och kunde göra misstag. Jag var inte perfekt,inte hon heller. Ingen var.

"I´m coming!" Jag la snabbt ner mobilen i fickan och gick med tunga steg ut till henne bakom disken,mitt humör var inte på topp och jag kände att allt jag ville ha just nu var min varma och goa säng. 

"Darling what did you do there back?" 

"Oho nothing,just took a brake."

"Okay but now we need to work again. I need to fix whit the new choclate so you ned to take order. You can start whit that table. And please don´t stear at them. they wont some peace." Stirra på dom,varför skulle jag stirra?

"Why would I stare?" Jag kollade frågandes på henne medan jag otåligt väntade på svaret. 

"Oho you maybe never heard of the band called One Direction,anyway they sit there and I´m sure they want to order,so keep going we ned to work." One Direction....O-n-e .. Jag kunde inte ens kolla åt deras håll,min blick var fast på Morgra och hon kollade oroande på mig. 

"What is it hunny?" 

"Please can you take order from them,I can´t, I really can´t...please." Mitt röst vek sig och jag kände hur mina händer började skaka. Jag kunde inte ens titta på han. Inte efter 3 år...Det hade vart massor av ryckten,han var inte detsamma längre. Han var en annan person,det måste han vara annars skulle han hört av sig. Han var inte samma gamla Harry som han lovade att han alltid skulle vara. Tiden har förändrat honom. Tiden har förändrat allt. 

"Is evrything okay sweti,you look sick you can go to the bathroom if you want to. I can take the order." Hon klappade mig på axeln innan hon tog upp blocket och stegade ut till serveringen. 

Jag sprang snabbt in i personalrummet och kippade efter luft. Vad skulle jag göra,jag fick inte luft,skulle jag dö? Jag kommer dö!

Jag lutade mig mot bordet och kände hur min panna fylldes med droppar av svett. Jag hörde steg bakom mig och antog att det vart Morgra. 

"Morgra I don´t feel so good. I think I´m going to puke." Jag svalde och väntade på hennes svar...I stället fick jag den stämman jag så mycket väl kände igen,stämmen som alltid trängde i mitt huvud. Hans stämma,hans röst. Harry. 

"Lils?" Jag stelnade till,vad skulle jag göra? Vända mig om? Skälla ut han? Jag stog med ryggen mot han men även hur mycket jag fruktade att se in i hans gröna vackra ögonen vände jag mig om,stelt och mycket sakta. Tillslut stog jag där med blicken ner i golvet och skakande händer. 

Jag tvingade mina ögon att kolla på honom. För en gångs skull lyssnade dom och jag kollade rakt in i dom där ögonen som jag en gång fallti för,ögonen som tillhörde han..han med stort H. 

"Harry..?" 

 

---

 "Harry evrything is going to change now when you go away. You going to forget me,you´re going to forget us, you´re going to forget all of or memories. Please stay,please don´t go..." 

 Okej så detta är som en inledning till novellen,ni får veta lite vad som hänt. Ni får chansen att känna Lilys känslor. 

Jag varnar er om att jag är urdålig på att skriva men man lär sig ju alltid,right? :) 

Kommentera gärna och skriv vad ni tycker,låter det spännande.