"Can I se you when I come back from LA?" 

"Why?" 

"Beacuse I want." Han släppte greppet om min hand och jag gick mot dörren. Mina påsar med alla kläder jag köpt fladrar runt omkring mig när jag tar det första steget ut från Starbucks. 

Jag möts också av oändligt många kamera blixtrar. Papparatziz. Detta var pågrund av att jag syntes med Harry. Det förklara ju även dom nya följarna på Twitter. 

Jag suckade för mig själv,jag skulle vara i varenda tidning imorgon. Tack Harry,Tack så hemskt mycket!

 

Finaste pojkarna! <3 

 

---

 Jag kände hur solens varma strålar letade sig in innan för mina gardiner och värmde mina bara ben. Jag gäspade högt och länge innan jag tillslut satte mig upp i sängen. 

Jag gnuggade mig i ögonen och sträckte på mig. Jag tog upp mobilen och kollade vad klockan var. Den visade 09:45. Jag suckade igen, varför kunde aldrig jag sova länge? När jag väl hade sovmorgon så utnyttjade jag den inte. Ibland förstog jag inte på mig själv.

Jag kollade snabbt in på Twitter,Instagram,Facebook och alla andra sociala nätvärk som jag använde. Jag hade fått minst 50 nya följare på Twitter vilket förvånade mig. 

Var jag så intressant? Jag ryckte på axlarna och täkte inte mer på det. Istället drog jag mig sakt upp ur sängen och drog på mig ett par mysbyxor och satte upp håret i en knut på huvudet. Jag stoppade även mina fötter i mina mysiga tofflor som jag fått av mamma förra julen. 

Jul..Ja snart var julen här. Jag hade alltid firat jul med min familj men nu när jag har flyttat hemmifrån och till en annan stad kanske det inte blir så i år. Tanken gjorde mig ledsen men jag fick ta det. Jag skulle ringa mamma senare och prata om det.

Min och mammas relation var speciel. Jag älskade henne såklart..men hon kunde även gå mig på nerverna och vara irreterande. Irreterande mamma får man leta efter om jag ska säga så. Men jag älskar min mamma och skulle göra allt för henne. När jag berättade för henne om flytten till London blev hon första arg sedan ledsen. Såklart jag förstog henne, jag var ju hennes lilla tjej. Pappa däremot tog det bättre än vad jag trodde. Han tyckte att det var bra att jag kom ut lite i världen och lärde mig saker. 

 

Jag slängde mig ned i soffan med skålen med flingor och slog på tv:en. Hannah och Troy hade inte vaknat än och jag ville vara en bra vän och låta dom sova. 

Jag lät senaste avsnittet av Gossip Girl stå på. Jag kollade inte så intressant. Mina tankar flög iväg till annat. Till barndomen,till mamma och pappa, till Holmes Chapel, till han. Harry.

Jag fattade inte att han faktiskt hade mage att säga sådär om mig. Hur hade han ens fått ut orden från hans mun. 

Jag trodde verkligen inte att han hade blivit så här. Han har förändrats till en idiot. Det var det han var, jag ville inte ha något med honom att göra. Inget alls. Absolut ingenting. 

Jag skakade på huvudet i hop om att tankarna skulle försvinna men dom satt där. Långt inne i hjärnan och hade inga planer på att flytta därifrån. 

Jag reste mig upp och stängde av tv:en. Jag traskade sedan in till köket och ställde den tomma i skålen i diskmaskinen. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum och satte mig på sängen. 

Vad ska jag göra nu då? Klockan var drygt halv 11 och city öppnade inte förns 12 på Söndagar. Jag hade tagit komandot och fått för mig att ta en sväng på stan och hoppades få med mig lite saker hem. 

 

Jag drog upp gitarren från golvet och lutade mig på sängkaneten. Sedan började jag nynna på något som sedan blev till ord. Jag drog fingrarna på strängarna och ett vackert ljud löstes ut i rummet. 

Vi kan förklara det så här. Gitarren hade vart min absolut bästa vän dom senaste åren. Jag älskade hur man kunde beskriva så många känslor med hjälp av den. 

Allt kändes så rätt när jag spelade,det var som att allt runt omkring mig stannade och jag var i min egna lilla bubbla. 

Man kunde helt enkelt säga att jag älskade det. 

 

Jag stog nu hlet klar och väntade på bussen. Den skulle anlända om sådär 3,4 minuter. Jag hade inte fixat mig specielt mycket. Jag hade bara slängt på mig ett par svarta jeans,en stickad tröja och mina slitna Dr.Martings kängor. 

Håret hade jag satt upp i en ny knut på huvudet. Jag hade även tagit med mig mina svara solgglasögon då solen lös starkt och klart idag. 

Musiken från lurarna stömmade i mina öron och jag fick påminna mig själv hela tiden att jag var blanf folk,så att jag inte skulle börja sjunga. Det skulle vara så himla pinsamt. 

 

Jag kände hur mobile vibrerade i fickan,jag drog snabbt upp den och såg att det var ett sms från Hannah. 

"I´m on my way to the city. Comming home in a few houers. kiss xx"  

Precis när jag hade tryckt på skicka knappen rullade bussen in vid hållplatsen och jag klev på. Jag gick med bussens gån tills jag kom längst bak. Jag orkade inte ha folk som stirrade på mig. Jag satte mig längst bak och kollade ut genom fönstret. 

Det var en fin dag idag, solen stog högt på himelen och männsikorna såg allmänt glada ut. Kankse var det något med solen som gjorde att folk blev gladare. 

Jag älskade solen,värmen och sommaren. Men jag älskade även hösten och vintern. Jag gillade kylan. På något sätt fick den mig att slappna av. 

 

 

Jag hade nu 6 påsar i mina händer och gick med ett stort leende på läpparna. Jag älskade att shoppa. Jag log mot varenda männsika som gick förbi mig på Oxford. 

När jag tröttnade på att le slog jag ned blicken i marken och fortsatte bara att gå rakt fram. Och såklart..Så klumpig som jag är skulle jag såklart gå in i någon.

Jag tappade alla mina påsar och satt heslt plötsligt på rumpan på den kalla marken. Jag kollade upp och möttes av ett ansikte som jag helst inte ville se. 

"Wow I see that you still like shopping,huh?" Han flinade lite och erbjöd sin hand. Jag kollade på den ett tag och sedan på honom innan jag motvilligt greppade tag om den och lät han dra upp mig från den kalla asfalten. 

"Thaks" Jag mummlade och samlade sedan ihop mina påsar som låg runt omkring oss. 

Jag skulle precis vända mig om jag gå när jag kände ett hårt grepp runt min smala hanled. Jag gnällde till.

"Sorry" Han släppte och kollade rakt in i mina ögon. Jag ville inte kolla in i hans men jag kunde inte vika bort blicken,den var som fastklistrad på han. 

"Lils..I´m sorry...Okay. I´m feeling so bad about it and I just wanted to say sorry..." Jag svalde hårt och tittade med en hård blick på honom. 

"Was that everything?" Han kollade frågandes på mig och jag fortsatte...

" Yha I mean..Can I go now?" Han snörde lite på munnen. 

"If you want...But can´t we talk...?"

"Talking"

"No I mean somewhere more private. Maybe go to a cafe or something?" Han kollade på mig med hopp i ögonen och även hur mycket jag ville säga nej så gick det inte. 

"Sure, but not to long."

"No ofcourse not." Han viftade glatt med händerna och vi började sedan promenera bort mot närmaste cafe vilket visade sig vara Starbucks." Vi gick tysta och jag slår va att han var lika nervös som jag. Vad skulle vi prata om. 

 

 

"Hey,can I take your order?" En kille i min ålder kom fram till vårt bord i hörnet där vi satt lite mer avskilt från alla andra. Slår vad att det beror på att han är Harry Styles från One Direction. 

"Umm I think I take a ice latte and a brownie. Thank you." Jag log mot honom och fick ett stort leende tillbaka.

"And what about you?" Han vände sig om mot Harry. Harry rabblade snabbt upp vad han ville ha och servitrisen som hette Johan skyndade fort iväg och kom snart tillbaka lika snabbt. 

Jag skulle precis ge honom pengara för mina fika men Harry stoppade han. 

"Don´t worry, I take this." 

"No, I can pay for my own stuff" Jag spännde blicken i han men han ignorerade och betalade för vårat fika. 

" You know I can pay for myself,huh?" han kollade upp från sitt Te och himlade med ögonen. 

"Yes ofcourse I know. But just drope it..Okay?"

"Okay,thank you." Jag mummlade fram det sista men jag hörde hur Harry flindade. Såklart.Allt jag gjorde var tydligen roligt. 

"You know I´m going on tour soon, huh?" Han avbröt tystnaden och på något sett tackade jag han för det. 

" No I didn´t know that,how should I have?" Jag snäste lite och jag tror han såg det för han la ifrån sig sin muffins och kollae på mig. 

"Why are you hating me, I can´t do more then say that I´m sorry. Lils don´t you see that I´m trying to get some sort of relationship whit you. I miss you Lils and I really want us to be friends again." Jag kände hur tårarna började tränga på. Jag hade alltid haft svårt att hantera känslomässiga saker och det visste han klart och tydligt. 

"What do you want me to do Harry... I don´t know you anymore. You left me remeber,I didn´t leave you. I didn´t say that I was coming back and everything was going to be okay again. It was you...Don´t you get that it hurts?

Don´t you get that?!" Jag nästan skrek och jag kände att allas blickar riktades mot mig. Harry satt bara tyst framför mig och kollade på mig. Han rörde inte en min och då brast det. Tårarna började rinna ned för mina kinder igen. 

Jag reste mig haftigt upp och drog på mig jackan. Nu rann tårarna fler och fler och jag kände hur mascaran hade börjat kleta ut sig. 

Han greppade tag om min hand och kollade ledsamt på mig. 

"Can I se you when I come back from LA?" 

"Why?" 

"Beacuse I want." Han släppte greppet om min hand och jag gick mot dörren. Mina påsar med alla kläder jag köpt fladrar runt omkring mig när jag tar det första steget ut från Starbucks. 

Jag möts också av oändligt många kamera blixtrar. Papparatziz. Detta var pågrund av att jag syntes med Harry. Det förklara ju även dom nya följarna på Twitter. 

Jag suckade för mig själv,jag skulle vara i varenda tidning imorgon. Tack Harry,Tack så hemskt mycket!

 

 

 

"For gods sake Lou,wer´s Liam?" Jag viftade med händerna i luften medans jag gick fram och tillbaka över golvet i min lägenhet. Varför var Liam där hos henne,han kände henne inte som jag gör..eller gjorde. Varför var han tvungen att springa efter henne. 

"Harry! Calm down! What´s the problem,he´s just cheking on her. And when he´s coming back we all want you to tell us exactly who´s that girl is. Becuse if she´s just somebody you slept whit...She´s reacting really hard on what Zayn said." Jag suckade,han hade rätt. Varför gick jag här och oroade mig som en dåre. Liam var Liam och vi alla visste vad han var bra till. Han var "papppan" såg till så att alla mådde bra och alltid skrattade. Han såg alltid på någon om det var något fel. 

Han stog säkert någon stans där ute med Lily i sin famn och hans stora muskelösa armar runt om hennes lilla kropp och tröstade henne. Det gjorde ont i mig att veta att jag var skälet till att hon grät, att det var jag som sårat henne. Det gjorde ont att det inte var jag som stog med henne där ute i den kalla höstluften och torkade bort tårarna som rann ned för hennes rödgråtna kinder. 

Jag gav upp och slängde mig ned i ena hörnet av soffan bredvid Niall. Jag suckade och slängde huvudet bakåt,jag kollade upp i taket och visste inte vad jag skulle säga. Det var tyst i rummet vilket var väldigt förvånande med tanken på att Lou och Niall sitter minder är 1 meter ifrån varandra. Vart var dom spraliga pojkarna som alltid hittade på bus? 

Men jag visste mycket väll varför stämmningen i rummet var låg. Alla ville ha svar på sina frågor och jag var den ända som kunde ge dom svaren. 

Jag blev trött på tystnaden i rummet och om jag ska vara ärlig blev det lite kusligt när det var så tyst. Jag sträckte mig efter fjärkontrollen och satte på tv:en. Jag lät det som kom upp stå på. Även hur mycket jag föröskte koncentrera mig på tv:en visste jag att ingen av oss gjorde det. Vi väntade förtvivlat på Liams glada ropp som vi hoppades när som helst skulle komma in genom dörren. 

 

Klockan var mycket och jag hade följt Lily hela vägen hem,vi stod nu utanför hennes hus och jag la en stöttande hand på hennes arm.

"Evreything is going to be okay Lily,you will se." Hon nickade men såg ändå bekymrad ut. Hon hade berättat hela historien från början till slutet. 

Hon hade berättat första gången dom träffades. Hon hade berättat om deras tid tillsammans,dom hade en fin vänskap,verkligen. Det var däeför det krossade mitt hjärta när jag fick höra hur han lämmnade henne och inte hörde av sig på 3 år.. Hur kunde han? 

"You know sometimes it feels like I really hate him but I just think that´s anger. I need to control myself... But I think that in the end I feel the same taht I felt for thre years ago."

"And what was that?" Jag lät orden försiktigt lämmna mina läppar. Om jag sa något litet fel kunde fjäderna ramla på muren och rasa allt ihopp.

" Love..Love and friendship." Jag nickade och drog in henne i en hård kram. 

"Go and sleep now,it´s late and you look tierd."Hon fnissade lite och kollade upp på mig. 

"I think I need to buy you a new shirt." Jag kollade på henne förvånat och sedan ned på min tröja. Den är alldeles blöt och jag kunde tyda svarta fläckar. Säkert mascara. 

"It´s okay. But I would love to met you again?" Det blev mer som en fråga än en kommentar. Hon nickade svagt och vände sig om. Jag gjorde detsamma och skulle precis börja gå när jag hörde henes låga röst. 

"And you Liam...Tell him I miss him" Hon torkade bort en tår under ögat och jag nickade innan jag sedan gick bakom husknuten. 

 

Jag skyndade mig hem. Ville snabbt hem till killarna och låta Harry förklara allt. 

 

 

Jag kände hur sömnen började ta över min kropp när handtafet till ytterdörren trycktes ned och jag for upp ur soffan. Jag sprang snabbt ut till hallen där Liam stog och tog av sig skorna. Jag studerade han och jag tror det gjorde han irreterad. 

"You can go and sit,I´m coming." Jag gjorde som han sa och gick tillbaka till min plats i soffan som var uppvärmd efter 45 minuter på samma fläck. 

Jag slängde en snabb blick på klockan. 11:30. Jag kastade ett öga på dom andra killarna. Niall satt med en skål flinger tryckt upp under näsan och glodde på tv:en,han gjorde ingen stor reaktion på att Liam kom. Zayn satt i en av fotöljerna och antagligen messade han med Perrie för han hade ett leende på läpparna hela tiden.

Louis var inne på Twitter och svarade på en del fans. 

Liam slog sig ned i fotöljen bredvid Zayn och sa inget. Louis låste mobilen och la den i knät,sedan sträckte han sig efter fjärkontrollen och stängde av ljudet. Niall frymtade lite men jag buffade till honom i sidan och han återgick till att äta på sina flingor. 

 

Där satt vi alla tysta som musar och väntade på att Liam skulle öppna sin mun och låta orden falla fritt i luften. 

"Thre years Harry,that´s a lot." Han mötte min blick och jag såg besvikenlsen i hans ögon. Hon hade berättat. "Why didn´t you just tell us who she really was? Why?" Han kollade på mig med en trött blick men även en gnutta stänghet fans det minsan i den. 

"I didn´t now what to say to her..." 

"Do you guys mind to tell us?" Zayn fick allas blickar på sig och Niall höll med han. Lou nickade och jag visste att Liam inte skulle berätta. Det skulle bli min uppfigt. 

"Uhm...It´s like..erh Me and Lily ware kind of best friends about thre years ago,before I went to X -Factor. I promised her that nothing would change but after that day...We never talked again. And today I saw her again and everytnig went so fast and I didn´t know what to say to you Zayn so I just said the best thing I could come up whit."

Ingen sa något alla fyra såg ut att försöka ta in det jag nyss sagt i huvudet. 

"So you mean that you Harry Edward Styles actually was friend whit a girl. And you didn´t slept whit her?" 

Jag nickade och kollade på Liam. Jag ville ha trösst på något sätt,jag visste att Lily hade förklarat mer detaljerikt och jag ville veta att hon mådde bra. 

"Is she okay?" Han nickade svagt på huvudet och jag andades lättat ut. Det var som att stenen i min mage släpptes. 

"And yha I forget..She told me to tell yoy that she miss you" Det stannade till,vad hade han nyss sagt. Hade han sagt att hon hade sagt att hon saknar mig. 

Jag kände hur värmen spred sig ut på min kropp och jag blev varm i hjärtat.

"So now when we know this can we go to sleep now?" Zayn bröt tystnaden och vi brast ut i skratt åt honom. Vi placerade oss ut i min lägenhet. 

Zayn och Niall sov på soffan och Lou,jag och Liam la sig i min säng. Jag kunde höra deras andetag gå långsamer och långsamer och jag visste att dom var påväg att somna. 

" Liam.."

"Yha?" Han viskade tillbaka. 

"Thank You" 

"Evrything for my bro." Jag fnittrade till och log stort. 

"Shut up!" Louis röst fick helt plötsligt luft och jag flinade åt han. Stackars BooBear. 

 Några meter framför oss stog resten av killarna i One Direction. Harrys nya kompisar,varför var dom här? Var detta bestämmt? Hade han med vilje glömt sin mobil inne på cafet och sedan sagt till dom andra att vänta utanför? 

Hur det än var gillade jag inte situationen. Jag vände mig mot Harry och kollade upp på han,mitt ansiktsuttryck kunde nog säga att jag var mer än förbannad. 

"Why are they here?" Även fast jag nästan var säker på att han visste varför hade jag en känsla av att han inte hade en blekaste aning. 

"I swear Lils,I have no idea why they are here, I didn´t know they would come. I just wanted to get my phone." 

Jag visste inte vad jag skulle göra,så jag gjorde inget. Jag stog där bredvid han och kände mig sådär äckliigt liten igen. 

"Can we please just go and get my phone now?" Jag kollade upp på han,han lät arg,eller mer irreterad. Det verkade som han inte ville spela det här spelet längre. Han vill hämta sin telefon och bara dra...Dra som han gjort,och aldrig mera komma tillbaka. Det skulle nog vara enklare..Om han inte kommit skulle inte min mur av tegel och sorg ha brytits ner,då kanske jag skulle fortsätta bygga på den och tillslut vara stark nog att kunna stå på mina egna ben. 

 

Jag svarade inte utan började bara gå dom få metrerna som var kvar fram till Cafet som jag så ycket väl kände igen,till hans kompisar som stog där och betrakade mig som om jag vore en utomjordning. 

När jag kom fram till den lilla gröna dörren med "Välkommen"skylten på stoppade jag snabbt i nyckeln och vred om. Jag öppnade dörren på glänt och lät Harry slinta in och hämta sin telefon. Om han ville ha ljus skulle han få tända lampan själv. Ingen chans att jag skulle tända den till han så sur han var. 

Jag kände hur blickar brände på mig och jag lyfte upp blicken från marken och kollade snabbt på dom fyra killarna som betrakdade mig från topp till tå. Kul.

"Wait you´re that girl.." Jag vände snabbt blicken mot en av killarna som stog med en ciggaret i munnen. Mitt minne var blott och jag kom inte alls ihåg vad hans namn var..

"Uhm..i don´t remeber your name..sorry" Han flinade mot mig och fimpade ciggen,han lät den glida ur hans hand och falla ner till marken. 

Jag rynkade på pannan innan jag återigen gick tillbaka till hans blick. 

"I´m Zayn,Harry´s friend...Actually we all are Harry´s firends. We´re One Direction,do you know about us?"

"I know how you are,and I know your the band call One Direction. But I did´nt know your name."

"Well now you know." Orden kom från en av dom andra killarna. Han log stort mot mig och räckte ut sin hand. 

"I´m Liam,and this is Zayn,Lou,Niall and ..Yha Harry."

"Okay nice to met you guys."

"No it was nice to met you,to finally met one of those girls Harry slept whit" Om inte jag skulle känna min puls ända upp i öronen skulle jag fullkomligt tro att jag var död. Vad var det han sa,sa han att jag hade ...Nej det kunde han inte ha sagt..

"Excuse me...?!" 

"Yha,Harry told me he slept whit..y-..." Mer han inte säga innan Harry kom ut stormandes från det lilla Cafet. 

"Zayn shut the fuck up!" Alla killarna kollade hastigt på honom. Dom undra nog vad som var promblemt. Ingen visste förutom jag och Harry,jag hade klurat ut det..Han skämdes,han skämdes så över mig att han inte ens kunde berätta för sina bästa kompisar att vi en gång vart bästa vänner...

Han vände sig mot mig och la handen på min axel. Jag drog snabbt bort den och kände tårarna tränga på bakom ögonlocket. 

"So that´s what you tell people..That I just somebody you slept whit.. " Jag hann inte avsluta min mening innan tårarna började rinna ned för mina kinder. Det var för mycket. 

Han hade ljugit om våran relation...Men det som sårade mest var att han skämdes över mig,varför annars ljuga om något sådant...? 

"Lils,Please let me explain...I´ts not what it´s looks like." 

"It´s not what it´s looks like,huh? Are you kidding me... You lied to your best friends about me.. Your such an  idiot Harry, I whis I never met you!" 

Jag slängde igen dörren och låste snabbt om innan jag det snabbaste jag kunde började springa. Mina ben var inte till spring ben,för att vara ärlig var dom hur korta som helst och man kom ingen vart. Men jag gav inte upp. Jag fortsatte springa ända tils jag kom till parken som jag älskade. Parken som jag så många gånger suttit och tänkt på just han. 

Det var den ända jag gjorde när jag var satt här,tänkte på han..Men grejen var att jag kunde inte tänka på han nu,inte på det sättet. Han hade ljugit om mig. Sagt att jag vart någon jävla brud som gjort allt för att kunna ligga med Harry Styles från One Direction. Den här gången tänkte jag inte tillbaka till alla fina minnen utan den här gången satt jag och bad att han en dag skulle brinna i helvetet. 

 

Efter ett tag lungnade jag ned mig och lutade mitt sprängande huvud mot trä satmmen som stog stadigt bakom mig. 

"Can I sit here?" Jag blev så rädd att jag hoppade minst 2 meter upp i luften. Jag vände mig snabbt mot det hållet rösten kommit ifrån och såg att där stog Liam med händerna i byxfickorna. 

"Did Harry sent you?" Jag satte mig tillrätta igen utan att svara på hans fråga. 

"No,the other lads took him home and I´m sure he´s going to explain every singel thing about this."

Jag sa inget utan satt bara tyst. 

"Do you want a hug?" Orden kom som en räddning i nöden och utan att tänka på vad jag gjorde slängde jag mig in i hans famn och lät återigen tårarna rinna. 

Jag skulle nog få köpa en ny tröja åt honom. 

 

 

 

 Monday Lilys´ Perspektiv:  

Mörkret hade börjat lägga sig ute på gatorna,folket började gå hemmåt. Caffet var nästan tomt,några tjejer vid 14 års åldern satt och skrattade högt. Jag log åt synen,det fick mig att tänka på Hannah,hon var och vart min ända och första riktiga tjej kompis. Det är sant,när jag var liten umgicks jag mest me killar,ta "honom" som ett exempel. 

Jag suckade tungt innan jag tog rengöringsmedlet och disktrasan och gick ut i serveringen och började torka alla borden. Tankarna flög omkring innuti mitt huvud,miljoner frågor cirkulerade. Det är riktigt konstigt det där att det kan gå runt så himla mycket i ens huvud på en och samma gång. Undra hur det är uppbyggt. 

 

Jag var helt inne i mina egna tankar så jag hörde inte plingan som satt ovanför dörren. 

"Lily?" Jag hoppade till,rösten som talade till mig visade sig vara Hannah´s. 

"Screw you Hannah,you scared the shit out of me." Hon himlade med ögonen och flinade stort mot mig. Hennes perfekta vita tänder lyste och hennes långa röda hår hängde ned över axlarna,hon var fin som vanligt. Bredvid henne såg jag ut som en kråka som inte hittat sitt bo. En vilsen hundvalp som inte vet bättre än att följa efter sin matte. 

"Maybe you should be more in the reality,it´s looks like you´re of. What´s on your mind my dear?" Jag såg buset i hennes blick. Hon drog ut en stol och satte sig,hon klappade på stolen bredvid sig. Jag suckade tungt och satte mig sedan ner. 

Morgra skulle inte behöva hjälp i köket och då det knappt var några kvar kunde jag passa på att pusta ut en stund. 

Jag pillade med mina händer och kände hur Hannah´s blickar brände på mig. Efter minst en minuts tystnad gav hon upp,hon visste klart och tydligt att jag inte skulle öpnna mig av mig själv. Jag behövde lte hjälp på vägen. 

" Come on Lily spit it out,what is it?" Hon la huvudet på sned och mötte min blick,jag log mot henne,ett leende som hon svagt besvarade. 

"Ugh..It´s nothing..Just a bad day." Hon lyfte på ena ögonbrynet och kollade med en frågandes blick på mig. 

"You know..That I know you better than you think,I know ther´s something whos bother you. Just tell me."

Jag suckade och skrattade till lite,det är faktiskt lite lustigt att hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv. 

"Umm...You know Harry?

"Yha..?"

"He´s like..."

"Keep going" Hon satt nu med händerna upp på bordet och kollade nyfiket på mig,så typsikt Hannah. 

" He´s like come in here today and he started to talk to me,I mean it sounds  weird but It didn´t felt good. I mean I heven´t talk to him in thre years. It´s like he come here and think evrything it´s going to be fine. I mean ,I have so many quastions I wanna ask him but I can´t..."

"Why?"

"Becuse he went and now he come back and then went again." Jag la huvudet i händerna och slet tag i mitt hår. Sorgen som trängde på ville ut,men jag hade lärt mig att hålla den inne,det var bäst. Det skadade inte någon annan utan bara mig själv. Jag ville inte hålla den inom mig,den tog upp för stor yta. Vart skulle jag placera lycka och känslor. Det fanns inye plats,inre för båda. Det var ett svårt val,och om jag ska vara ärlig har jag inte gjort valet som jag står vid i dag. 

Det var mitt huvud,jag gick efter huvudet. För jag visste inte vad jag skulle lita på...Hjärtat,magen eller huvudet. Så jag valde att lita på huvudet. 

"No don´t do that!" Hon tog tag i mina händer och höll dom hårt i sina. Jag mötte hennes grå/gröna ögonen och kände tårarna tränga på ännu mer. 

 

Där satt vi med händerna i hop flätade och pratade om allt. Precis allt. Morgra hade kommit ut med två stora islatte och en varsin muffins. Vi hade snällt tackat henne och jag lovade henne att låsa när vi gick. Hon hade vart tvungen att gå tidigare då hennes äldsta son hade vart med om en olycka. 

 

Nycklarna låg nu tryggt i min hand och jag kramade dom för att känna att dom fortfarande var där. Det var runt tredje gången jag gjorde det och jag fick samma svar varenda gång. Jag kände nyckeln skära in sig i handen och jag gjorde en grimars. 

Jag släckte ned dom sista lamporn och gick ut på gatan och låste dörren. Det var kallt i luften Jag drog min tunna jeans jacka tätare runt om mig. Jag andades in den kalla luften och suckade. Jag gillade hösten,mycket,väldigt mycket. 

Hannah hade vart tvungen att gå från Caffet då hon hade lovat några kompisar att gå ut på clubb med dom. Hon hade såkalrt bönat och bett mig att jag skulle följa med men jag sa klart och tydligt att mitt humör inte var på den nivån. 

Så där gick jag...Ensam i den kalla September luften och nynnade på någon fånig låt som hade spelats på radion tidgare idag. Mina tankar flög iväg till det förflutna... Till "våra" stunder till "våra" minnen. Till allt de som hade varit "vårt". 

 

När jag vände runt knuten kollade jag ned på mina fötter och märkte inte alls att det kom en person gående mot mig. 

Jag hann stanna precis innan jag gått rakt in i personen. Jag stog där med blicken i marken och skulle precis lyfta upp den men det var något i mig som höll kvar den. Jag behövde inte veta vem det var,jag visste redan det. Det var "Han".

"Um do you know if the cafe still is open?" 

"It´s not. I was the last person"

"Oho okay...

"Why?" 

"I kind of forget my phone.." Även fast jag inte kunde se han visste jag att han flinade. Och ärligt talat var det svårt att inte flina. Jag menar,så typsikt Harry. Vem glömmer sin telefon på ett Cafe liksom? 

Jag vände mig om och började gå. Efter några meter stannade jag upp och kollade bak på honom. Han stog där med händerna i jeans fickorna,håret som var här och överallt. Han kollade frågandes på mig. Jag suckade och skakade lite på huvudet. 

"Are you just going to stand there? I mean don´t you want you phone?" Han brast ut i ett stort leende och skyndade fram till mig. 

Vi gick tysta bredvid varandra där på gatan...Vi sa inget,vi bara gick,gick och gick. Jag blickade frammåt och såg något jag inte alls var beredd på...Eller ska jag säga några? 

 

 Vad skulle jag göra? Kasta mig i hans famn och låta spelet börja,börja skrika på han,slå han? Skulle jag ta till våld? Skulle jag säga allt det jag veljat säga till honom? Vad skulle jag säga? Tusen frågor cirkulerade i mitt huvud. Men jag gjorde inget,jag bara stog där med mina smala axlar hängande,jag var i hopp sjunken som en säck med potatis. Jag kände mig så liten,så liten jämfört med han. Det var inte samma person som stog framför mig längre som det vart för tre år sen. Han var större,biffigare,men det sprutade mod och självsäkerhet. Kändisskapet hade förändrat honom. Poesetivt eller negativt vet jag inte. Hur skulle jag veta det,jag kände inte personen som stog framför mig. Jag kände inte Harry,detta vara inte Harry som jag en gång i tiden kände,det här var Harry Styles från One Direction. Jag ville inte känna den personen,jag vet att det låter elakt men jag vill lära känna den gamla Harry..Eller ville jag ens det. Skulle jag låta han komma innanför muren som tagit mig så länge att bygga upp. Allt stog upp och ned. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det ända jag ville var att sjunka genom jordens yta och aldrig mera komma fram.

"Lils It´s ben a while..." Vad fan var det för något? Såklart det hade vart länge sen,det visste väll till och med jag. Eller tror han inte att jag kan räkna. Tre år vilket motsvarar 36 månader vilket betyder en lång tid sen. Var ville han komma med detta skitsnacket. Det var klart att det låg något på hans tunga som väntade att komma ut.

" Don´t call me that."För det var sant,jag ville inte att han skulle kalla mig Lils. Det kändes som min och Hazza´s grej och det stog ju klart och tydligt i hans panna att han inte var Hazza,han var Harry. Den mystiska pojken som jag inte längre kände.

"What?"

"Lils, I don´t want you to call me that." Jag vek undan blicken,jag kunde inte mötas hans blick. Jag kunde bara inte. Jag kände tårarna tränga bakom ögonlocken. Jag blundade och svalde hårt.

"I´m sorry.." Jag nickade men jag var fast besluten vid att inte kolla på honom. För jag litade inte på mig själv just nu.. Jag vet inte vad min själ skulle ta sig till. Jag har byggt upp en mur runt om mig som just nu håller på att rasa,rasa och visa mitt sanna jag,det som jag så länge har gömt. Sorgen som jag så länge har hållt inom mig själv.

"So how are you?"

"I´m fine,you?" Jag försökte sköta det enkelt och jag tror han märkte det,han suckade tungt och skakade lite lätt på huvudet. Men han fortsatte bara,han visste varför det var spänt men han undvek ämnet.

"I´m good,really good actually. I mean I travel the world whit the boys. It´s really fun." Jag kände hur tårarna trängde på ännu mer nu. Kommer han inte ihåg att det var jag och han som skulle resa jorden runt? Har han verkligen glömt alla löften han gav.

"Sounds fun." Jag ryckte på axlarna och mötte hans blick,han mötte mina mina ögon och jag såg hur det drog i hans mungipor. Jag skakade bara på huvudet. Vad var detta,vad höll vi på med. Vi var en gång bästa vänner och nu är vi som främlingar. Det är orättvist.

"What are we doing..?"

"What do you mean?" Menade han allvar? Kände han verkligen inte av spänningen,kände han inte att det inte var något konstigt som låg i luften.

"Ugh...Nothing,what are you even doing in here? You´re not allowed to be in here.

" Uhm..I asked the lady out there for a toilet." Bra ursäkt Harry. Jag sa inget utan pekade bara på dörren med en stor WC skylt. Det var ju klart och tydligt att han var hemskt dålig på att ljuga jag menade..Skylten var så stor så att inte ens en gammal tant skulle missat den.

"Thank you." Jag vände mig om och skulle precis gå ut till serveringen när han harklade sig och jag vände mig atumatiskt om.

"I´m sorry Lils,for everything..." Det högg till i hjärtat.

"For what?" Även fast jag mycket rikgtigt visste vad han menade ville jag inte visa det.

" You know..But you look good,it looks like you moved on. You doing something good whit yourself."

"You don´t know me Styles,you left remeber..Not me. So don´t come here and expect me to be your best friend agin." Han kollad snoppet på mig. Jag vände på klacken och precis när jag skulle gå ut krockade jag med någon. Jag kollade upp på personen som jag nyss gått in i.

"Oho sorry miss..I didn´t se you. I was just looking for my friend..hazza!" Killen med det mörka håret brast ut i ett leende och log brett.

"Hey Zayn,I was just going to the bathroom."

"Yha okay." Han viftade med handen och kollade sedan tillbaka på mig.

" I´m sorry.."

"Monday Lily ..But call me Lily,"

"Oho okay,I´m sorry Lily for just walk in to you." Jag nickade och tgck förbi honom.

"Take care of you Lils!" Det var Harrys hesa röst som ekade i rummet. Jag gjorde inget tecken på att jag hört det,jag fortsatte bara framåt och suckade. Allt var förstört,muren som jag en gång byggt upp var krossad,jag var tillbaka på ruta ett.

 

 

Jag såg hennes lilla kropp försvinna bakom dörren in i nästa rum. Jag var tvungen att sätta mig  ned på en av dom rangliga stolarna som stog där inne. Det var bara för mycket. Allt gick så fort. Jag hade precis haft henne framför mig,hon som betytt så mycket för mig som fortfarande gjorde det. Der gjorde ont i mig att veta att hon inte ville veta av mig. Hon hade inte låtit dom orden komma ut från hennes torra läppar men det var uppenbart men tanken på hennes uttryck. Hon hatade mig,hatade mig efter vad jag gjort. Och jag kunde erkänna,jag hade bettet mig som en skitstövel. Låtit det finaste jag hade glidit ur mina händer. Hur kunde jag? Jag var en sån idiot.

"Do you know her?" Zayn satte sig ner bredvid mig och kollade frågandes på mig. Jag kunde förstå han. Vi var bästa vänner så vi visste allt om varandra men Lils visste ingen om. Bara jag. Hon var min hemlighet. Hon tillhörde mitt förflutna.      

"No you know...Just somebody I sleept whit a couple a months ago." What tha hell?! Hur kunde jag säga något sådant om henne. Hon hade vart min bästa vän och nu förolämpar jag henne inför mina bästa vän. Du är en sån stor idiot Harry,hon hade rätt...Allt var ditt fel. Detta kunde inte fixas,detta kunde inte glömmas. Detta gick inte ens att tänka på. Radera henne bara ur ditt liv,det verkar hon ha gjort,raderat dig. Hon känner inte dig längre Harry och du känner inte henne. bara gå vidare. "And Styles hit the ball again." Jag vände mig mot Zayn,hans kommentar fick mig att skratta men även att vilja gråta. Allt var svårt,men det var förflutet nu...

 

 

"Oho come on Lily turn that thing off!!"Jag hörde Troys hesa röst ropa ifrån andra änden av lägenheten. Jag flinade till och gnuggade mig i mina sömnspruckna ögon innan jag stängde av alarmet. Jag kollade på klockan 07:00. Mitt pass nere på "Henry´s började om exakt en timme. Om jag skulle hinna duscha innan jag skicka in min uppsats om den franska republiken till skolan var jag tvungen att masa mig upp nu. Jag stönade högt när jag kände den kalla luften slå mot mig. Jag drog snabbt täcket tätt runt om min tunna kropp. Jag stoppade ner fötterna i ulltofflorna som stog på golvet precis nedanför sängen. Jag gäspade stort och ställde mig sedan upp. 

Mitt rum såg för jäkligt ut,kläder över hela golvet och allt annat skit som jag egentligen inte hade någon användning av stökade ner. Jag suckade tungt och tassade bort till fönstret och drog bort dom mönstrade gardinerna som mamma hade sytt. Dom var inte specielt snygga men mamma hade tvingat mig att ha dom. 

Jag kollade ut över London. Staden sov fortfarande. Undra om han också gjorde det,undra vart han va,undra om..? NEJ! Lils sluta tänka på han,han är inte din vän längre,han är inget för dig längre. Det var 3 år sen..3 år sen vilket motsvarar 36 månader sen. Jag suckade ännu en gång. Varför fanns han i mitt huvud,varför fanns han i mina tankar,varför fanns han någonstans där ute men inte hos mig? Varför? Där kom det där ordet igen...Ordet som jag så många gånger har låtit mina torra läppar bilda. Just det ordet hade blivit en vana att säga...Mina läppar visste hur man formade det,helt utantill. Det var enkelt men samtidigt svårt. 

 

Jag suckade ännu en gång innan jag gick bort till min garderob och kollade genom vad jag skulle kunna ha på mig. Jag visste att klädsen var mycket strikt på cafet men man fick fortfarande ha sina egna kläder om man följde klädkoden. 

*Jeans

*Tröja

*Håret uppsat. 

Jag drog på mig ett par svarta jeans och en vanlig enkel tröja. Jag sket i sminket och i att fixa håret. Jag hade inte planerat att möta några kändisar idag. Efter jobbet skulle jag bara hem och chilla. Kanske ha film maraton med mig själv då Troy och Hannah säkert skulle ut och festa med tanken på att det var lördag. 

 

Jag slängde mig på sängen och började skriva klart uppsatsen som jag var tvungen att skicka in. När jag var klar visade klockan 07:43. Jag gick ut i hallen och drog på mig mina rätt så slitna Convers. Jag drog på mig jackan och satte hörlurarna i öronen,sedan traskade jag ut genom dörren,låste den efter mig och sprang ned för trapporna. 

Jag kände hur kylan slog emot mig när jag kom ut på gatan. Det var ju trotsallt september månad och hösten närmade sig. Jag gillade hösten,alla färger. Det var så fint,men även att kunna ha på sig stora hoodies och skinny jeans. Det var himelriket. 

Jag började gå i ett rakt tempo börja gå mot Henry´s,dels för att hålla upp värmen och dels för att jag inte ville komma försent. 

 

 

Jag hörde plingran som satt fast i dörren som berättade när någon gick ut och in. Jag stog och skulle precis gå ut från lunchrummet då min rast var över. Jag skulle ut,sätta ett leende på läpparna och ta emot beställningar. Jag suckade och skickade iväg sms:et till Troy. Han hade bönat och bett att jag skulle komma med ut ikväll,jag hade sagt nej tusen gånger men han kan tydligen inte stava..eller förstå.

 

"Lily come on now,get your as out here!" Morgra min chef kunde låta väldigt sträng och hennes val av ord var inte särskilt ödmjuka men hon var snäll. Hon lät mig alltid äta gratis och ibland fick jag mer betalt än vad jag skulle ha. Så ja...även fast hon behövde träna på sina ordval var hon snäll och hon förstog att jag var en människa med känslor och kunde göra misstag. Jag var inte perfekt,inte hon heller. Ingen var.

"I´m coming!" Jag la snabbt ner mobilen i fickan och gick med tunga steg ut till henne bakom disken,mitt humör var inte på topp och jag kände att allt jag ville ha just nu var min varma och goa säng. 

"Darling what did you do there back?" 

"Oho nothing,just took a brake."

"Okay but now we need to work again. I need to fix whit the new choclate so you ned to take order. You can start whit that table. And please don´t stear at them. they wont some peace." Stirra på dom,varför skulle jag stirra?

"Why would I stare?" Jag kollade frågandes på henne medan jag otåligt väntade på svaret. 

"Oho you maybe never heard of the band called One Direction,anyway they sit there and I´m sure they want to order,so keep going we ned to work." One Direction....O-n-e .. Jag kunde inte ens kolla åt deras håll,min blick var fast på Morgra och hon kollade oroande på mig. 

"What is it hunny?" 

"Please can you take order from them,I can´t, I really can´t...please." Mitt röst vek sig och jag kände hur mina händer började skaka. Jag kunde inte ens titta på han. Inte efter 3 år...Det hade vart massor av ryckten,han var inte detsamma längre. Han var en annan person,det måste han vara annars skulle han hört av sig. Han var inte samma gamla Harry som han lovade att han alltid skulle vara. Tiden har förändrat honom. Tiden har förändrat allt. 

"Is evrything okay sweti,you look sick you can go to the bathroom if you want to. I can take the order." Hon klappade mig på axeln innan hon tog upp blocket och stegade ut till serveringen. 

Jag sprang snabbt in i personalrummet och kippade efter luft. Vad skulle jag göra,jag fick inte luft,skulle jag dö? Jag kommer dö!

Jag lutade mig mot bordet och kände hur min panna fylldes med droppar av svett. Jag hörde steg bakom mig och antog att det vart Morgra. 

"Morgra I don´t feel so good. I think I´m going to puke." Jag svalde och väntade på hennes svar...I stället fick jag den stämman jag så mycket väl kände igen,stämmen som alltid trängde i mitt huvud. Hans stämma,hans röst. Harry. 

"Lils?" Jag stelnade till,vad skulle jag göra? Vända mig om? Skälla ut han? Jag stog med ryggen mot han men även hur mycket jag fruktade att se in i hans gröna vackra ögonen vände jag mig om,stelt och mycket sakta. Tillslut stog jag där med blicken ner i golvet och skakande händer. 

Jag tvingade mina ögon att kolla på honom. För en gångs skull lyssnade dom och jag kollade rakt in i dom där ögonen som jag en gång fallti för,ögonen som tillhörde han..han med stort H. 

"Harry..?" 

 

---

 "Harry evrything is going to change now when you go away. You going to forget me,you´re going to forget us, you´re going to forget all of or memories. Please stay,please don´t go..." 

 Okej så detta är som en inledning till novellen,ni får veta lite vad som hänt. Ni får chansen att känna Lilys känslor. 

Jag varnar er om att jag är urdålig på att skriva men man lär sig ju alltid,right? :) 

Kommentera gärna och skriv vad ni tycker,låter det spännande. 

"Så här glada är vi att jag ska börja skriva igen,hahah! :)