---

 

 Monday Lily´s Perspektiv: 

Du vet när det är perioder då du har det jobbigt då du inte vill mer..Då du vill komma bort. Sånna finns överallt. Och något av det skönaste är när du kommer ur den perioden. Men du vill ända ha något som påminner dig om det, något som får dig att tänka tillbaka på tiden som vart,tiden som bara flugit förbi. På något sätt ville jag ha något från denna tiden. Så idag hade jag beastämmt mig...Jag skulle rista in små ord i min handled,jag skulle ha nålen i min hud och känna smärtan,smärtan som så många gånger har funnits där, smärtan som jag en gång upplevde konstant. Smärtan som jag älskade så. Smärtan som fortfarande finns där ibland. Jag skulle göra min första tatuering. Jag kände hur alla mina hårstrån på min smala kropp reste sig när jag tänkte på hur mycket smärta jag skulle känna,hur mycket smärta jag skulle återuppleva. 

Jag var rädd,det var jag. Men jag hade aldrig vart en sån som visat mina känslor,inte sen den där dagen då han försvann från mig 2010. Det var dagen jag stängde in alla mina känslor,jag byggde en slags mur för att skydda mig. 

 

"So do you know how you want the tatto?" Killen som satt framför mig på den lilla pallen log mot mig. Jag nickade och drog upp ett papper från min väska. Jag hade suttit med bilden i minst två veckor för att få den perfekt. Jag ville verkligen att detta skulle bli perfekt. Denna skulle jag bära med mig för alltid. Det fanns ingen återvändå när man väl börjat, såklart skulle man kunna ta bort den med laser men det skulle bli ärr och det hade jag tillräckligt med.

"It´s really nice,did you draw this by your own?" Jag nickade återigen, min röst verkade inte vilja fungera. Han kollade en sista gång innan han reste sig upp och gick och hämtade allt matrial. Han kollade bak på mig och pekade på den mjuka fotöljen som jag antagligen skulle sitta i. 

"You can sit there" Jag reste mig upp från min plats och satte mig i fotöljen. Troy som hade följt med som moralikst stöd tog en stol och placerade sig bredvid mig. 

Jag gav han en rädd blick och han bara skrattade. 

"Lily it´s okay, I promise " Han greppade tag om mina hand och jag kramade den hårt. Jag var inte rädd för smärtan jag var mer rädd för misslyckandet. Jag ville inte att det skulle bli dåligt. Det måste bara bli bra,annars vet jag inte vad jag gör. 

"Okay so are you ready?" Killen som skulle tatuera mig satte sig ned bredvid min arm och visade hur jag skulle lägga den. Bara av att känna hans händer på min handled fick mig att bli rädd. Jag blundade när han röde med tummen över min historia, mina ärr. 

"Okay so you got scars..But I think it will work out anyway." Han log mot mig och satte sig tillrätta. Han drog på sig ett par gummihanskar och tog upp nålen. 

"Is it goning to hurt?" Min röst var låg och jag skakade lite, Troy måste ha märkt det då han kramade min hand ännu hårdare. 

"Just a little bit, but I promise you´re going to surrviev. " Han log mot mig och kollade på mig och frågade med blicken om jag var redo. Jag nickade och svalde tyst. 

Han startade nålen och ett surrande ljud löstes upp i den tysta studion. Jag kände direkt när nålen nudade huden och jag kramade Troy´s hand hårdare. Jag knep i hop ögonen och höll inne mitt skrik. Det gjorde ont,mycket ont. 

Sjukt jävla ont rent ut sagt!

 

"Okay,now it´s done" Jag ryckte till av killens röst och kollade frågandes på honom. Han skrattade lite åt min förvirrande blick. Jag log mot honom men tror det nog mest blev en grimars. Han la ifrån sig nålen och la plast över min handled som nu var pyrdd med ordet " Fighter". Jag kollade länge på den och kände hur glad jag blev. Den blev helt perfekt och blev precis som jag ville att den skulle bli. 

"Wow" Troy kollade ned på min handled och nickade uppmanande. Han gillade den,det såg man. 

" Do you like it?" Tatueraren kollade frågandes på mig. 

"Yha, I love it! it´s perfect. thank you so much." Jag log stort mot han och han flinade bara tillbaka.

"Sounds good." Jag reste mig upp och satte på mig min jacka. Jag och Troy tassade bort till kassan och jag drog fram mitt bankkort. 

Jag skrev in koden och apparaten började pipa vilket betydde att jag hade betalat. Jag fick kvittot och jag tackade han återigen och sedan gick vi ut från studion. 

 

Det hade börjat regna lite smått och vi skyndade på stegen. 

"Are you hungry?" Troy kollade uppmanande på mig och jag nickade. I samma veva kurrade min mage till.

"Very!" Jag skrattade och han krokade fast sin arm med min. Vi gick längs Londons fina gator. Våran favorit Pizzeria låg bara några minuter här ifrån och vi kunde känna hur det vattnades i munnen när vi kände pizza doften. 

 

Vi beaställde vad vi skulle ha och gick och satte oss vid ett bord som blickade ut mot gatan. 

" So what do you think about the tatto Troy?" Jag drog upp ärmen på tröjan och la fram armen på bordet. Jag fixkade till plasten som hade blivit lite skrynklig under jackan. 

"I think it´s wonderful Lily. It´s really you! It´s perfect. It shows who you are." Jag log mot stort mot honom och just då precis kommer våra pizzor. Vi glömmer allt vi pratade om och hugger in. Det smakade ljuvligt. Jag har nog aldrig smakat godare pizza. Jag svär!

"OMG this is so good!" Troy mummlade med hela munnen fulld med pizza. Det var ju bra att veta att det inte bara var jag som njöt så. 

 Vi åt upp och beställde in en till stor familjepizza som vi slukade lika snabbt. Vi satt och pratade om allt och inget och min mage hade knutit sig flera gånger pågrund av skrattattacker. Ibland var det skönt att släppa alla tankar. När jag var med Troy fanns dom inte där. Han var mogen och förstog vad jag gick igenom. Hannah var mer av den här "Girly Type" och visst såklart ibland behövde man en sån kompis också. Man behövde kompisar till massor. 

"Hey you Lily, i don´t´ want you to get in a bad mood but isen´t that Harry and his friends?" Jag satte läsken i halsen och kollade frågandes på Troy. Jag göljde hans blick vilket var riktat utmot gatan. Och som han sa...där stog dom alla fem,killarna från One Direction, dom såg ut som dom inte kunde bestämma sig om dom skulle äta här eller inte. Jag krossade mina fingrar och bad till all del att dom inte skulle komma in genom dörren. Men såklart fick jag aldrig min vilja igenom. Dörren öppnades och det plingade till, 5 höga pojk röster överröstare stället och dom flesta lyfte upp sina nyfikna näsor i vädret för att se vilka det var. Jag såg i ögonvrån hur några tjejer på 14 år blev alldeles till sig och nästan studsate på stolarna. Det var faktiskt underhållande att titta på. Utan några stohej kunde killarna lungt gå fram till kassan och beställa. 

När dom verkade ha bestämmt klart vände dom sig om och jag drog snabbt bort blicken från dom men jag hann möta Loui´s blick och jag såg hur han börja flina. 

Jag babblade på om massor av saker med Troy när jag hörde att dom kom i våran riktning. Troy såg alldeles förvånad ut men fattade snabbt vinkeln och spelade med. 

Vi blev avbrytna av en hes röst. 

"Can we sit here?" Jag kollade försiktigt upp och mötte Loui´s fina ögon. Jag nickade svagt och dom sköt ett av borden närmare vårat och satte ihopp dom så att alla fick plats runt om det.

Jag gav Troy en snabb panikblick men han la bara en lungnande han över min och jag slappnade av. 

"Who you get a new tatto?" Det var Zayn som hade snappat upp bilden av min handled. Jag nickade och log lite smått mot han. 

"Yes, It´s my first" Alla nickade instämmande förutom krullhuvudet Harry. Han satt med blicken ned på min handled och såg allmänt förskräckt. Var den så ful? Verkligen? 

Jag mötte hans blick och han svalde hårt och gav mig ett svagt leende. Jag kunde inget annat än att ge tillbaka ett ynka litet leende. 

Sedan vände jag mig om mot Liam. 

"Thanx for following me home that night" Liam log stort mot mig och viftade med handen. 

"Ofcourse, I coulden´t let you go home by your own. That wouldn´t be so nice, right?" Jag flinade lite och han log med ögonen. 

Jag märkte hur Harry blåste upp sig på sidan bordet. Vad var felet? Serriöst, det började gå på mina närver. Jag ville inget annat än att komma därifrån men jag påminde mig själv att om jag klarat det hittils skulle jag klara det lite längre. 

 

Killarnas pizzor kom in och dom började hugga in på dom. Vi satt och pratde och skojade,förutom Harry som satt tyst nästan hela tiden. Det jag inte förstog var att om jag kunde låtsas kunde han väll också göra det. För dom andras skull. Han satt mest och såg ner i sin pizza. Jag suckade åt han och tror han märkte det, han la ned pizza biten och torkade av sig på den blå sarvetten och ställde sig upp. Allas blickar riktades mot honom och alla kollade med nyfikna ögon. 

"Lils can I talk whit you?" Jag suckade åt att han fortsatte att kalla mig Lils även fast jag sagt åt han. Men jag reste mig sakta upp och följde efter han ut på gatan. 

Jag huttrade till av den plötsliga kylan och slog armarna om mig själv. Harry kollade först frågandes på mig men erbjöd sedan sin kofta. Även hur inbjudande det verkade tackade jag artigt nej. 

Där stog vi som två idioter i mörkret utanför en pizzeria i en av Londons hörn och bara kollade på varandra. Jag vet inte vad det va men jag gillade det. Jag gillade tystnaden som låg mellan oss, den var inte jobbig. Den var behaglig. Jag vet att det låter konstigt men det var sant. Han avbröt plötsligt tystnaden. 

"Can I se your arm again?" Jag la huvudet på sned och kollade frågandes på han. Vad var nu på gång. Varför ville han ha min arm. 

Jag la den i hans stora hand och rös till, jag svalde hårt och han strök med tummen över tatueringen. Jag förstog inte riktigt...han hade blivit så svår att läsa av. 

"You got scars..." Han sa det mer som en fråga och jag kollade upp på han. Han hade tårar i ögonen. Det högg till i mig. Varför gjorde han så här mot mig. Jag hade aldrig kunnat se en pojke gråta och det gjorde det ju inte enklare att denna pojken var någon jag faktiskt brydde mig om,även fast jag inte ville det. 

"Why...?" Han kollade på mig och höll hårt i min hand. Han fortsatte sin mening"....Are they beacuse of me?" Jag kunde se hur smärtan fans i hans ögon. Det var då det slog mig. Han var rädd över att ärren var pågrund av honom. Och han hade rätt... Men jag kunde inte säga det.

"No." Jag lyckades pipa fram ett ynka ord. Min röst var nära till gråt och det sista jag ville var att gråta framför han. 

"Do´t lie to me Lils, I´m so sorry. I hate myself now beacuse of this" Och där sprack det...Jag kunde inte hålla det inne. Jag lossade min hand från hans och slängde mig in i hans famn. Jag kände direkt hur han snirklade in sina armar runt min tunna kropp. 

Där stog vi på Londons gator i mörkret med massor av frågor cirkulerande i luften och höll om varandra. 

Det var jag och Harry. 

Jag och Hazza.... Som förut.