---

 "Why...?" Han kollade på mig och höll hårt i min hand. Han fortsatte sin mening"....Are they beacuse of me?" Jag kunde se hur smärtan fans i hans ögon. Det var då det slog mig. Han var rädd över att ärren var pågrund av honom. Och han hade rätt... Men jag kunde inte säga det.

 Det var nu 3 veckor efter händelsen och jag och Harry hade hörts av några enstaka gånger. Men varje gång vi pratade var det som att vi kände oss tvungna till det. Det kändes som att vi gjorde det för någon annans skull och inte våran egna. 

Min mamma hade även vart på besök här i London. Det hade vart en härlig vecka men skulle bli otroligt skönt att hon åkte hem igen. Jag hade lovat att komma hem och hälsa på innan jul och nyår och fira med familjen. 

Vi stog nu på perongen och väntade på tåget som skulle anlända inom femton minuter om det skulle följa korekt tid. Jag slängde en blick på mamma som stog vid sidan om mig med tårar in ögonen. Jag himlade med ögonen. 

"Mom please stop cry. I´ll se you soon again." Hon log ett leende mot mig och drog in mig i årets mest hårda kram. Jag fick kämpa för att få luft, när hon märkte det skrattade hon och släpte taget om mig. Hon pussade mig på hjässen och la händerna på mina axlar. 

" I´m just crying beacuse you have grown up so fast, your not a little baby anymore." Ännu några tårar rann ned för hennes kind och jag suckade. Jag visste vad hon ville höra och jag lät min mun forma orden. 

"Mom I will allways be your little baby, and you know that." Hon skrattade till lite innan hon släppte taget om mig och kollade i sin väska så att hon hade biljetten och allt annat som hon hade med sig hit. 

Jag märkte hur mamma kollade över mitt huvud och lyfte snabbt handen och vinkade till någon. Jag vände mig snabbt om och såg två igenkäda gestalter. Jag visste mycket väll vilka det var. 

"Mom why are Harry and Anne here?" Hon skrattade åt min förvånade min och klappade mig på huvudet. 

"She was going to visit Harry this weekend to so we went here togheter." Det lät logikst och jag kunde nu höra hur Anne började ropa. 

Anne och mamma hade alltid vart bästa vänner. Det började med när vi flyttade till Holmes Chapel från Sverige. I know...Det visste ni inte. Ja jag är halvsvensk. Pappa kommer från Sverige. Han och mamma mötte varandra en helg när pappa var i London på en affärsmiddag. Dom berättade att det blev kärlek vid första ögonkastet. 

Fyra månader senare flyttade mamma till pappa i Sverige och dom bodde där i två år innan jag föddes. När jag var runt 3 flyttade vi tillbaka till England och Holmes Chapel. Vi flyttade in i ett hus på en gata där det nästan bara bodde gamlingar. Så när jag en dag mötte Harry vid lekplatsen blev i vänner. Det var klart att det var vi två som skulle hålla ihop. Våra föräldrar blev snabbt vänner. När Anne och Harrys pappa lite senare gick igenom skilsmässa var det en tuff tid. Harry slutade gå ut och jag ville inte trycka på. Jag förstog att det var en tuff tid. 

När det tiden hade lagt sig började Harry bli sig själv igen och det dröjde inte länge innan vi hade funnit varandra igen, Anne träffade en ny man och blev upp till öronen kär. Harry gillade han och allt flöt på. 

Vi växte upp och när vi började i högstadiet började folk på peka att vi alltid var tillsammans. En del trodde till och med att vi var ett par. Men vi struntade i kommentarerna och körde vårt race... Tills den där dagen år 2010 när han lämmnade för uppfylla sin dröm. 

 

"Omygood, Lily. It´s really you.!" Jag log mot Anne och skrattade lite. Jag undvek att möta Harrys blick även fast jag kände att den var fastklistrad och granskade min kropp.

"Yupp it´s me, haha" Jag ryckte på axlarna och hon drog in mig i en kram. Jag kramade tillbaka och föröskte hålla masken. Ville inte att någon av mödrarna skulle gå utbrott. 

"You´re so beautiful, Harry have you seen. Isn´t she beautiful?" Han skrattade till lite och nickade. 

"Really beautiful" Jag kollade förvånat upp på han och han hade det största flinet jag någonsin sett på dom där perfekt läpparna..Nej! Vad säger jag. Jag kände hur mina kinder började hetta upp och förstog då att jag rodnade. Shit. 

Anne och mamma måste ha sett vår lilla scen då några fnitter slant ur deras munnar och fyllde upp tystnaden. Ett prasslande ljud hördes och en röst började prata i mikrofoner. 

" The train to Holmes Chapel is going too arrive at the track three." Sedan hördes inte rösten och perongen fylldes snabbt upp med massor av folk och vi förstog då att det inte bara var passagerare som skulle åka med tåget som var där. Utan fans också. 

"Oho nice.." Harry suckade och kramade snabbt om Anne och min mamma. Jag kramade även om dom två innan Harry tog tag i mina hand och drog bort mig mot hans bil som stog på parkeringen. Jag blev förvånad av synen. Min hand i hans. Men när jag lyfte huvudet förstog jag vinkeln. Vi gick genom en stor folkmassa och massor av tjejer stog och skrek Harry´s namn. Det var då jag började känna massor av nyfikna händer på mig och jag blev rädd. 

"Harry!" Han vände sig snabbt om mot mig och han såg min rädda blick. Jag såg hur han föste bort några tjejer med armarna och skrek att dom skulle flytta på sig så att ingen skulle bli skadad. Men med tanken på att han är Harry Styles och dom flesta känner igen hans röst samlades mer tjejer runt oss. Det fanns ingen chans att vi skulle komma bort från denna folkmassan utan att någon skulle bli skadad. Harry drog fort upp telefonen och förde den mot örat. Han växlade några ord med personen i andra änden och la sedan ned mobilen i fickan på dom svarta jeansen. 

Han drog mig närmare och la armarna om mig. Jag var amsolut inte van vid detta och jag kände hur tårarna börjae tränga på. Fan Lily vad du har blivit känslig på sistione! 

Harry måste ha sett mina tårfylda ögon och la mitt huvud mot hans bröst. Jag förde upp mina hände och placerade dom runt hans midja och han böjde sig ner och viskade i mitt öra. 

"Just put your head down and it´s going to be okay. Paul and the others are on there way." Jag kände hur han strök mitt hår och föröskte tysta alla skrikandes tjejer. 

 

Jag såg paniken i Lily´s ögon och trökk henne närmare mig. Jag visste mycket väll att hon tyckte detta var obehagligt. Hon var exakt som Niall. Hon gillade inte trånga utrymmen. Jag hade vetat det sen barns ben. Jag visste fortfarande allt hon berättat för mig. Det var många tankar som flög genom mitt huvud på den stunden. Jag strök Lils hår om och om igen och kände hur min tröja hade börja bli blöt. Jag visste at tårarna jag hade sett i hennes ögon hade lämmnat sitt bo och åkt ner för hennes kinder. Jag trökk henne närmare mig och pussade henne på huvudet. Det kanske inte var det bästa jag kunde göra då alla tjejer återigen började skrika. 

Det var ju galet!

Jag hörde hur Lils hulkade till och kramade om henne hårdare. 

"They are soon here Lils I promise."  Och just i den sekunden ser jag den svarta minibussen rulla in på parkeringen och Paul tillsammans med 5 andra säkerhets vakter kommer springande. Dom börjar skrika åt alla att backa. Paul tränger sin in till oss som står i mitten av folkmassan. När han ser att jag står med Lily i famnen kollar han frågandes på mig och jag mimar " Scared". Han uppfattar mina mimning och tbörjade föra oss genom folkmassan. Dom andra vakterna hade lyckats göra en lite gång fram till bilen. Men jag visste att den inte skulle vara länge då dessa tjejr trökk på och gången blev mindre och mindre för varje minut. Jag tog ett stadigt grepp om Lilys hand och skyndade mig fram till bilen. Jag öppnade den snabbt och hoppade in. Jag nästan drog in Lils och hon ramlade över mig. Dörren stängdes snabbt och det var då jag märkte att vi inte var ensamma i bilen. Där satt även resten av killarna och kollar nyfiket på oss med höjda ögonbryn. Lily började snörvla och var just påväg att säga något när hon märker killarna hon också. Hennes ögon spärras upp och hon drar snabbt åt sig sin hand som legat så skönt i min. 

Han drar fingrarna under ögonen och fnittrar lite. 

"Sorry" Killarna ler bara mot henne och rycker på axlarna. Hon vänder sig mot mig och jag ser hur rädslan fortfarande finns kvar i hennes blå ögon. 

"You´re okay?" Jag kollar oroligt på henne och hon nickar sakta på huvudet. Hon vänder sig sedan mot resten av killarna . 

"I get a little bit scared when I´m in small placec." Niall lyser upp. Glad över att han inte är ensam med klaustrofobi. 

"Oho you have claustrophobia you to?" Han kollar frågandes på henne och nickar. Jag ser hur han avfärdar ett leende mot henne. Sedan bryter pratet ord och vi rullar ut på London gator. Jag har ingen aning om vart vi är påväg men jag litar på Paul. 

Lily´s Perspektiv: 

 

Jag satt och pratade med killarna i bilen. Dom var riktigt trevliga. Dom hade frågat mig om hur Harry hade vart som liten men då blängde Harry på dom och samtalsämnet byttes. 

Jag satt med händerna på sidorna av sätet och trevade. Jag kollade ut genom dom betonade rutorna. London var verkligen fint. 

Vi rullade upp på en uppfart framför ett stort hus. Det såg ut som att det var ett lägenhetshus. Antagligen någons av killarnas. Vi hoppade ur bilen och jag ställde mig och kollade upp. Det var verkligen högt. Undra vilken våningen vi skulle befinna oss på. 

"Lils are you coming?" Harry´s röst trängde in i mina öronen och jag kollade förvirrat mot hans håll. Killarna skrattade pågrund av min förvånade min. 

Jag skyndade mig fram till dom. Louis höll upp dörren för mig och jag tackade. Alla för utom Niall stog redan i hissen. 

Jag försstog varför och gick bort till honom. Dom andra sa inget utan flinade bara och skrattade. Sedan åkte dom iväg.

"So wich floor?" Jag kollade på han. Han log stort och jag kunde se hur hans blåa ögon gnisstrade. Han hade verkligen fina ögon. 

"Ten" Mina ögon spärrades upp och han skrattade bara.  Han började gå upp för trappan och jag följde på hack i häl. 

" So who´s appartment is this?" Jag andades tungt. Jag tror vi bara var på våning 8. Uruselkondiktion.se. 

"Mein and Liam´s" Han skrattade åt mitt flås och fortsatte uppåt. 

När vi väll var uppe på våning tio rann svetten ned för min rygg och jag kände mig äcklig. 

"I think that next time...I will ...take...the ...lift." Niall flinade åt mig och öppnade dörren till lägenheten. Jag ramlade in i hallen pågrund av alla skor som stog precis innanför dörren. 

Jag hörde hur killarna tjoade och skrattade någon stans där inne i den mega stora lägenheten. Wow var det ända jag kunde tänka. 

Niall väntade på mig medans jag snörade av mig dom vita Conversen. Jag ställde dom snyggt och prydligt på skohyllan och Niall skrattade åt mig. Vi gick sedan tillsammans in i det som jag antog vara vardagsrummet där dom andra satt. 

Louis hojtade till. 

"It took so long that I thought he haded raped you or anything." Han skrattade medans vi andra blev tysta. Jag kollade storögt på honom och jag kunde se i ögonvrån hur Niall´s kinder blev allt rödare.

"Lou your idiot!" Zayn kastade en kudde på Louis och sedan var kuddkriget i gång mellan dom. Jag skrattade åt synen och märkte inte när Liam dök upp bredvid mig. 
"They are crazy, they have allwasy been and will allways be." Jag vände mig mot han och skrattade. 

"Okay boys boys. Calm down." Harry ställde sig upp i soffan och halvskrek. Killarna slutade med detsamma och harry slog ihop händerna.

"Thank you" Jag flinade åt han. Han hade alltid vart så konstig. 

" So who want´s to watch a movie?" Killarna skyndade sig snabbt upp i soffan och Liam gick ut i köket och jag antog han hämtade snacks då jag hörde massor av skålar klinga. Jag mötte Harry´s blick och han nickade mot mig att jag skulle sätta mig. Jag klämde ned mig mellan Harry och Niall. 

När Liam kom tillbaka så suckade han. 

"So I think I will just take the armchair then." Vi skrattade mot honom och startade filmen. Jag såg direkt vilken det var. Min favorit film. " The Hollidays" 

Jag satte upp fötterna i soffan och la hakan på knäna. Jag slappnade av. 

Några minuter senare kände jag hur jag började domna bort. Jag föröskte hålla mig vaken men lät mig tillslut blunda. Jag lutade mot mot höger vilket jag antog var Niall. Jag visste inte varför men jag bara gjorde det. Jag kände hur han fnittrade och jag bara log. 

Sedan tog drömmarna över. Det sista jag tänkte innan jag somnade var på killarna. Dom var riktigt jordnära. Och kanske skulle jag och Harry få chansen att reda upp vår vänskap. Vi fick se med tiden. Men just nu ville jag leva här och nu. 

Här och nu!