Tidigare:
"Why won´t you let me in?" Jag stannade upp och han kollade på mig med sina oroliga ögon. Jag öppnade munnen i ett försök att svara något, något som kunde lura ämnet åt sidan men jag stängde min mun lika snabbt. 
Vi stod där i mitt ute i ingen stans och kollade på varandra. Våra blickar var som fast i varandra.
Innan vi visste ordet av de gick åskan och helt plötsligt öste regnet ned. "Greta.." Jag muttrade och kollade upp mot himlen. När jag sänkte min blick igen märkte jag att Harry hade kommit närmare, våra ansikten var nu bara några få centimeter ifrån varandra och jag kunde känna hans andetag på mina torra läppar. Jag kände hur min kropp rös till och håret på armarna reste sig. 
"Let me in." Hans ord lämnade hans svullna läppar, innan jag hann svara kände jag hur hans läppar pressades mot mina. Där stod vi, i regnet och kysste varandra. Jag hade ljugit hela tiden, det var han. Och det kommer alltid att vara han.
Harry.

Jag flämtade till och drog mig ifrån Harry. Hans vackra ögon kollade på mig med ett sårat ansikte.. "I´m sorry, It´s just.." Jag avslutade inte meningen. Jag var tvungen att berätta för honom. Jag är tvungen att berätta för honom vad som hände för några år sedan, den där hemska dagen i den gamla skolan. 

"I´m going to tell you everything, but can we go back to the house first. I´m freezing, please?" Han sa inget utan fångade bara upp min hand och höll den i hans stora. Vi sa inget under tiden, vi gick bara hand i hand. Några gånger då och då kände jag hur han kramade min hand lite extra, en varm och trygg känsla uppstod varje gång han gjorde det. 
När vi närmade oss huset drog jag min hand till mig, jag ville inte skapa några problem, och jag ville minst av allt bli överfallen om vem den stiliga pojken med de gröna ögonen var. Nej det fick vänta tills senare. Först måste jag veta vad jag vill. 
"It´s going to be crazy in there, my mum is uhm.. sad." Jag pausade och han bara kollade på mig som i väntan på att jag skulle fortsätta min mening. "So just follow me, okay?" Han nickade och jag öppnade försiktigt dörren. Till min förvåning hade stormen gått över och hela familjen satt i soffan, förutom pappa då då...
"Mindy, where did you go? I was just going.." Mamma kom ut i hallen men stannade upp när hon såg att jag inte var ensam, hennes ögon skannade förtjust över Harrys långa figur och jag kunde känna hur jobbigt han tyckte att detta var. Han var ju inte ensam om att tycka det. 
"Mum this is Harry, I don´t know if you remeber him?" Mamma kollade på mig med höjda ögonbryn men nickade sedan på huvudet.
"Ofcourse I remeber him." Harry skrattade till lite innan han blev indragen i hennes famn. "Hi Harry, nice to meet you again. How are you?" Hon släppte taget om honom och han svarade trevligt med att han mådde helt perfekt och att det var trevligt att träffa henne igen. Sådant där som alla säger när det träffar ens föräldrar. 
"I see you guys were out in the rain, can I get you a coup of tea or anything?" Jag sneglade över till Harry, han hade visst tänkte samma sak som mig då hans blick redan var riktad mot mig. 
"Yes please, tea would be lovely. We´re going up to my room to change clothes. I don´t want to be sick. " Innan hon hann protestera drog jag med Harry upp för trappan och sedan med in på mitt rum. Jag släppte inte hans hand innan vi stod i mitten av mitt ljusa rum. 
"I like your room, It´s very.." Jag avbröt honom. 
"Girly`"
Han skrattade men skakade på huvudet."No, I was going to say you." 
"Oh, well yha. I guess." Jag ryckte bara på axlarna och öppnade min garderob som stod längst in i rummet, jag drog snabbt ut ett par mjukis byxor och en alldeles för stor stickad tröja. Jag vände mig om och såg att Harry stod framför mig med tröjan jag gått låna av honom. Jag kände hur blodet kom krypande till mina kinder. 
"I see keept it, do you like it?" Jag drog den snabbt från han och slängde in den garderoben. 
"You can borrow some clothes frpm my dad. I think you got the same size." Jag öppnade dörren och smög sedan bort till mamma och pappas sovrum. Det förvånade mig alltid när jag gick in i rummet, jag och min lillebror hade aldrig varit tillåtna att vara där inne. Jag såg i ögonvrån att även Harry klev innanför tröskeln. 
Jag tog ett par grå, antagligen lite för stora mjukisbyxor och en hoddie från pappas garderob. Sedan drog jag med Harry tillbaka till mitt rum igen. 
"I can get out if you want to change," Min röst var klen men den fångade Harrys uppmärksamhet. Han bara skakade på huvudet innan han fortsatte. 
"I´m not shy about my body. Han drog snabbt av sig sin tröja och jag kände hur jag nästan satte all luft i halsen. Jag svalde hårt och rodnade ännu en gång, jag försökte kolla bort men mina ögon ville inte lyda mig, han märkte det nog då ett flin kom från hans håll. 
Jag vände mig snabbt om. "Well can you get out while I´m chanching?" Jag fick inget svar från honom så jag vände mig om. Han satt nu på min säng, fortfarande utan tröja och bara kollade på mig. 
"No, you shouldn´t be so shy about your body. Your beautiful." Han stod upp från sängen och gick över till mig. Hans blick var fäst vid min hela vägen. När han kom fram till mig kände jag hur hans kalla händer greppade tag om nederdelen av tröjan jag bar. Han lyfte lite försiktigt på den, som om att han frågade om det var okej. Det var mer än okej. 
Han drog sedan av hela tröjan, där stod jag i bara min bh. Jag kände hur hans ansiktsuttryck hade ändrats, han såg nu orolig ut och det var då jag kom på. Mina armar flög snabbt upp till mina bröst och gömde ärret som syntes. 
"What happend?" Hans röst var svag och jag kunde se hur ledsamheten fanns i hans ögon. Han försökte ta bort mina armar men jag höll de hårt över min bröstkorg. 

"No Harry, please." Han drog in mig i hans famn och mina tårar började forsa ned för mina kinder. Det jag så länge velat glömma kom nu tillbaka

Det hade nu gått en timme och jag hade berättat allt för Harry, om dagen i skolan då skolan "tuffa" gäng drog in mig på toaletten och försökte de ena och de andra, och hur jag kämpade emot och att de tillslut gav upp men även ville märka mig. Hur en av de tog ut en liten fickkniv och skar i mitt högra bröst.

Jag hade fått avbryta då och då när jag tappade andan av att berätta samtidigt som tårar flödade ned.

Han hade suttit tyst hela tiden och hållit om mig. Det kändes tryggt, tryggt att veta att han fanns där. "I am so sorry for this Mindy. But I want you to know that I would never do something like that to you. I hope you understand that." Han greppade tag om mitt ansikte och strök med tummen över mina svullna kind. Jag nickade och kollade in i hans gröna ögon. 

Han lutade sig sakta fram och pressade sina läppar mot mina svullna. Jag kysste han snabbt tillbaka, en kyss som inte var särskilt bra med tanken på mina blöta läppar och att hela mitt ansikte var svullet och rödgråtet. 

"Here you got some tea." Min mamma öppnade dörren och skulle precis öppna munnen för att säga något mer när hon såg att satt på min säng utan tröjor båda två. 

Jag flyttade snabbt iväg från Harry och drog upp tröjan som låg på golvet. "Mum.." Hon ställde snabbt ned de två te kopparna på det lilla bordet bredvid sängen. Sedan vände hon på klacken och skyndade ned för trappan. Jag skyndade mig snabbt efter henne. 

"Mum!" Jag drog tag i hennes arm och vände henne mot mig. Innan jag hann agera kände jag hur ett otroligt svidande dök upp på min kind. Jag la snabbt min hand över de ömma området på min kind. Jag kollade upp på henne med tårar i ögon.                                                                                                                          

"Mindy, I´m so sorry. Hunny, please.." Hon tog tag i min han men jag drog den snabbt ifrån henne och sprang upp på mitt rum. När jag kom in innanför dörren bröt jag återigen ut ur tårar. Harry skyndade sig fram till mig.

"Mindy what happend?"                                                                                                                          

Jag lät mening lämna mina läppar. "She...She hit me." Hans ögon  blev större och jag kunde se hur en ilska byggdes upp. '

"What?!"                                                                                                                                            

"Harry please take me back to London. I don´t want to me here anymore." Han kollade på mig med en orolig blick men nickade sedan. Jag drog fram väskan jag hade haft med mig hit och slängde ned alla saker jag kunde hitta. Sedan stängde jag den och skyndade mig ned till hallen där mamma stod med tårar i sina ögon. Jag tog ett stadigt tag om Harrys hand och skyndade mig förbi henne ut till bilen. 

"Mindy please, I´m sorry. I love you." Jag vände mig inte om utan fortsatte bara till andra sidan gatan där Harrys bil var parkerad. Han slängde snabbt in min väska i backluckan och hjälpte mig in innan han hoppade in och startade bilen. 

Vi började köra, allt var tyst. Jag försökte samla mina tankar men det ända jag kunde tänka på var att min egen mor hade slagit mig. Min egen mor, kvinnan som fött mig, kvinnan som jag så länge hade sett upp till...

Tidigare: 
"She´s a really nice girl Harry, I think you found the right girl." Jag höjde bara på ögonbrynet innan han fortsatte. "The right girls are sometimes the hard one to get. You just haft to fight for them." Om jag skulle vara ärlig så visste jag inte riktigt ifall i fortfarande pratade om Mindy, det började mer låt som att han berättade strategierna i ett tv:e spel eller något. 
"So you fighted for El, huh?" Jag flinade åt tanken. El och Louis hade faktiskt blivit tillsammans rätt så snabbt efter att de träffades. 
"Nha, she was a easy one." Han blinkade med ögat till mig och ja skrattade bara till. Jag älskade sådana här stunder med Louis, han är verkligen en bra person att sätta sig ned med och bara prata, prata om allt. Alla tog han alltid som den barnsliga och skojaren och visst det mestadels som fansen såg var den barnsliga Louis. Men vi som är med han dygnet runt kände hans riktiga jag.

Jag tröttnade tillslut på boken som legat framför mig på bordet i över tre timmar. Jag suckade och stängde igen den. Jag la huvudet på bordet och suckade återigen några gånger. "Mindy, darling are you okay?" Mitt huvud for upp lika snabbt som jag hade lagt ned det. Jag vände mig om och såg mamma stå i dörröppningen till köket. "Mum?" Jag reste mig ifrån stolen och skyndade över till henne. Hon bredde ut sin armar så att jag skulle kunna borra mig in i hennes famn. "What are you doing here, I thought you were going to come next week?" Jag bröt tystnaden men hon skakade bara på huvudet. Hon släppte taget om min taniga kropp och hängde av sig sin kappa som hon burit, hon sparkade sedan av sig sina svarta kängor. Hon tog sin väska och gick förbi mig in i köket. Hon tog fram en kopp och hällde upp en kopp te. Hon gick sedan vidare in i vardagsrummet där hon placerade sig i soffan. Hon klappade med handen bredvid sig för att säga att jag skulle sätta mig. Jag följde hennes order och slog mig ned bredvid henne i den mörkbruna soffan som var gjord för fyra personer. Hon drog filten över oss båda innan hon öppnade sin mun. 

"I found your dad in beed with another.." Hon tystnade mitt i meningen, jag förstod varför så jag avslutade hennes mening. 
"Man." Hon vred på huvudet och kollade med en sorgsen blick på mig, ja ryckte på axlarna och kröp in i hennes famn. Vi sa inget mera, vi satt där. Jag i hennes famn med tankar som sprutade. Jag hörde hur hon snyftade till men jag satt kvar i hennes famn. Aldrig innan hade jag hört min mamma gråta, jag visste helt ärligt inte vad jag skulle göra. Så jag gjorde inget, sådär som jag alltid gör.

Jag kunde höra min mor och min mormor förde ett samtal ute i köket, ett sådant där samtal som de kallade "vuxensamtal". Jag kunde höra hur mammas röst var sprucken, jag kunde höra varenda ord de sa men jag ville inte ta in något av det. Allt var för hemskt. Jag hade aldrig hört mamma så ärlig och ledsen innan. 

Jag kände hur min telefon vibrerade. När jag klickade fram sms:et såg jag att det var ifrån Harry. 

From Harry:

Hii what´s your adress to your parantes house?xx

Jag var tvungen att läsa det några gånger om, varför ville han veta det? Jag skickade adressen innan jag skrev sms:et som innehöll frågan. 

To Harry: 

Why are wondering? 

Han svarade med ett enkelt "jag ville bara veta." Jag nöjde mig med det svaret och la ned mobilen igen. 

"Someone special?" Jag kollade upp och möttes av morfars muntra ansikte. Jag skrattade lite och gjorde plats till honom i soffan. 

"Nha, I don´t think so." Han sa inget utan kolla bara rakt framför sig. Jag ville veta vad han tänkte på. Och som om hand kunde läsa mina tankar talade han ut. 

"You know Mindy, the thing that happend for a couple of years ago shouldn´t effect you know. If you want to have a boyfriend you should, If you want to come near someone you should." Jag visste inte hur jag skulle svara på det, de han sa var ju trotsallt sant men efter allt som hände vågar jag inte. Det är något i mig som säger till mig att hålla i tyglarna hårt, hår som aldrig förr. 

"I know, but it´s hard.." Han nickade och lutade sig fram och placerade en kyss på min hjäss. Sedan reste han sig och försvann ut till kvinnorna som nu hade satt sig ned. Mamma satt med huvudet i händerna och jag kunde se hur tårar föll från hennes rödgråtna ögon. Mormor satt bredvid med en tröstande hand. 

Jag ville göra något men jag visste inte vad. 

"Mindy, you have visitor." Min morfars röst trängde in genom mina tankar som tog över min verklighet. Jag kollade på honom med ett frågande ansiktsuttryck men han ryckte bara på axlarna. Jag suckade och reste mig från de bekväma platsen i soffan. 

Med stela steg vandrade jag ut till hallen och ytterdörren som stod på glänt. Jag öppnade den försiktigt och jag kände hur något i min mage hoppade till, vad gjorde han här?

"H..Harry?" Han nickade bara så jag fortsatte. "What are you doing here, I thought you were i Amsterdam with the boys?" Han skakade bara på huvudet. Jag gjorde en gest med handen i ett tecken att han kunde komma in. Men han skakade bara på huvudet. " Can we go for a walk?" Jag kollade på honom med höjda ögonbryn men förstod snabbt att han menade allvar. Jag nickade och drog snabbt på mig min jacka och mina skor. Sedan gick jag ut i de kalla och stängde dörren efter mig. 

Vi började gå, vi gick på den lilla stigen som ledde bort till min gamla skola. Den med så många minnen. Innan jag ens hann tänka mig for sa jag det högt. "That´s my old school." Jag pekade bort mot den och han kollade på den länge. Sedan kom frågan som jag var rädd för. Den frågan som jag undvikit så många gånger, frågan som jag hopades aldrig skulle komma. 

 "Why won´t you let me in?" Jag stannade upp och han kollade på mig med sina oroliga ögon. Jag öppnade munnen i ett försök att svara något, något som kunde lura ämnet åt sidan men jag stängde min mun lika snabbt. 

Vi stod där i mitt ute i ingen stans och kollade på varandra. Våra blickar var som fast i varandra.

Innan vi visste ordet av de gick åskan och helt plötsligt öste regnet ned. "Greta.." Jag muttrade och kollade upp mot himlen. När jag sänkte min blick igen märkte jag att Harry hade kommit närmare, våra ansikten var nu bara några få centimeter ifrån varandra och jag kunde känna hans andetag på mina torra läppar. Jag kände hur min kropp rös till och håret på armarna reste sig. 

"Let me in." Hans ord lämnade hans svullna läppar, innan jag hann svara kände jag hur hans läppar pressades mot mina. Där stod vi, i regnet och kysste varandra. Jag hade ljugit hela tiden, det var han. Och det kommer alltid att vara han.

Harry.