Another World Kapitel-3
Tidigare:
"Do you know her?" Zayn satte sig ner bredvid mig och kollade frågandes på mig. Jag kunde förstå han. Vi var bästa vänner så vi visste allt om varandra men Lils visste ingen om. Bara jag. Hon var min hemlighet. Hon tillhörde mitt förflutna.
"No you know...Just somebody I sleept whit a couple a months ago." What tha hell?! Hur kunde jag säga något sådant om henne. Hon hade vart min bästa vän och nu förolämpar jag henne inför mina bästa vän. Du är en sån stor idiot Harry,hon hade rätt...Allt var ditt fel. Detta kunde inte fixas,detta kunde inte glömmas. Detta gick inte ens att tänka på. Radera henne bara ur ditt liv,det verkar hon ha gjort,raderat dig. Hon känner inte dig längre Harry och du känner inte henne. bara gå vidare.
"And Styles hit the ball again." Jag vände mig mot Zayn,hans kommentar fick mig att skratta men även att vilja gråta. Allt var svårt,men det var förflutet nu...
Monday Lilys´ Perspektiv:
Mörkret hade börjat lägga sig ute på gatorna,folket började gå hemmåt. Caffet var nästan tomt,några tjejer vid 14 års åldern satt och skrattade högt. Jag log åt synen,det fick mig att tänka på Hannah,hon var och vart min ända och första riktiga tjej kompis. Det är sant,när jag var liten umgicks jag mest me killar,ta "honom" som ett exempel.
Jag suckade tungt innan jag tog rengöringsmedlet och disktrasan och gick ut i serveringen och började torka alla borden. Tankarna flög omkring innuti mitt huvud,miljoner frågor cirkulerade. Det är riktigt konstigt det där att det kan gå runt så himla mycket i ens huvud på en och samma gång. Undra hur det är uppbyggt.
Jag var helt inne i mina egna tankar så jag hörde inte plingan som satt ovanför dörren.
"Lily?" Jag hoppade till,rösten som talade till mig visade sig vara Hannah´s.
"Screw you Hannah,you scared the shit out of me." Hon himlade med ögonen och flinade stort mot mig. Hennes perfekta vita tänder lyste och hennes långa röda hår hängde ned över axlarna,hon var fin som vanligt. Bredvid henne såg jag ut som en kråka som inte hittat sitt bo. En vilsen hundvalp som inte vet bättre än att följa efter sin matte.
"Maybe you should be more in the reality,it´s looks like you´re of. What´s on your mind my dear?" Jag såg buset i hennes blick. Hon drog ut en stol och satte sig,hon klappade på stolen bredvid sig. Jag suckade tungt och satte mig sedan ner.
Morgra skulle inte behöva hjälp i köket och då det knappt var några kvar kunde jag passa på att pusta ut en stund.
Jag pillade med mina händer och kände hur Hannah´s blickar brände på mig. Efter minst en minuts tystnad gav hon upp,hon visste klart och tydligt att jag inte skulle öpnna mig av mig själv. Jag behövde lte hjälp på vägen.
" Come on Lily spit it out,what is it?" Hon la huvudet på sned och mötte min blick,jag log mot henne,ett leende som hon svagt besvarade.
"Ugh..It´s nothing..Just a bad day." Hon lyfte på ena ögonbrynet och kollade med en frågandes blick på mig.
"You know..That I know you better than you think,I know ther´s something whos bother you. Just tell me."
Jag suckade och skrattade till lite,det är faktiskt lite lustigt att hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv.
"Umm...You know Harry?
"Yha..?"
"He´s like..."
"Keep going" Hon satt nu med händerna upp på bordet och kollade nyfiket på mig,så typsikt Hannah.
" He´s like come in here today and he started to talk to me,I mean it sounds weird but It didn´t felt good. I mean I heven´t talk to him in thre years. It´s like he come here and think evrything it´s going to be fine. I mean ,I have so many quastions I wanna ask him but I can´t..."
"Why?"
"Becuse he went and now he come back and then went again." Jag la huvudet i händerna och slet tag i mitt hår. Sorgen som trängde på ville ut,men jag hade lärt mig att hålla den inne,det var bäst. Det skadade inte någon annan utan bara mig själv. Jag ville inte hålla den inom mig,den tog upp för stor yta. Vart skulle jag placera lycka och känslor. Det fanns inye plats,inre för båda. Det var ett svårt val,och om jag ska vara ärlig har jag inte gjort valet som jag står vid i dag.
Det var mitt huvud,jag gick efter huvudet. För jag visste inte vad jag skulle lita på...Hjärtat,magen eller huvudet. Så jag valde att lita på huvudet.
"No don´t do that!" Hon tog tag i mina händer och höll dom hårt i sina. Jag mötte hennes grå/gröna ögonen och kände tårarna tränga på ännu mer.
Där satt vi med händerna i hop flätade och pratade om allt. Precis allt. Morgra hade kommit ut med två stora islatte och en varsin muffins. Vi hade snällt tackat henne och jag lovade henne att låsa när vi gick. Hon hade vart tvungen att gå tidigare då hennes äldsta son hade vart med om en olycka.
Nycklarna låg nu tryggt i min hand och jag kramade dom för att känna att dom fortfarande var där. Det var runt tredje gången jag gjorde det och jag fick samma svar varenda gång. Jag kände nyckeln skära in sig i handen och jag gjorde en grimars.
Jag släckte ned dom sista lamporn och gick ut på gatan och låste dörren. Det var kallt i luften Jag drog min tunna jeans jacka tätare runt om mig. Jag andades in den kalla luften och suckade. Jag gillade hösten,mycket,väldigt mycket.
Hannah hade vart tvungen att gå från Caffet då hon hade lovat några kompisar att gå ut på clubb med dom. Hon hade såkalrt bönat och bett mig att jag skulle följa med men jag sa klart och tydligt att mitt humör inte var på den nivån.
Så där gick jag...Ensam i den kalla September luften och nynnade på någon fånig låt som hade spelats på radion tidgare idag. Mina tankar flög iväg till det förflutna... Till "våra" stunder till "våra" minnen. Till allt de som hade varit "vårt".
När jag vände runt knuten kollade jag ned på mina fötter och märkte inte alls att det kom en person gående mot mig.
Jag hann stanna precis innan jag gått rakt in i personen. Jag stog där med blicken i marken och skulle precis lyfta upp den men det var något i mig som höll kvar den. Jag behövde inte veta vem det var,jag visste redan det. Det var "Han".
"Um do you know if the cafe still is open?"
"It´s not. I was the last person"
"Oho okay...
"Why?"
"I kind of forget my phone.." Även fast jag inte kunde se han visste jag att han flinade. Och ärligt talat var det svårt att inte flina. Jag menar,så typsikt Harry. Vem glömmer sin telefon på ett Cafe liksom?
Jag vände mig om och började gå. Efter några meter stannade jag upp och kollade bak på honom. Han stog där med händerna i jeans fickorna,håret som var här och överallt. Han kollade frågandes på mig. Jag suckade och skakade lite på huvudet.
"Are you just going to stand there? I mean don´t you want you phone?" Han brast ut i ett stort leende och skyndade fram till mig.
Vi gick tysta bredvid varandra där på gatan...Vi sa inget,vi bara gick,gick och gick. Jag blickade frammåt och såg något jag inte alls var beredd på...Eller ska jag säga några?
Så mina vänner,kapitel 3. vad tycker ni? vet att det är ganska kort men detta fick bli ett så kallat mellan kapitel.
Hoppas ni gillar storyn och det. Jag har fått en del kommentarer som verkligen värmer,det är så kul att logga in och se att man har nya kommentarer :) Blir så glad! #keep going!
Ska börja klura på nästa kapitel nu,men ska hoppa i sängen och kolla runt efter lite bilder och det.
Hoppas ni njuter av kapitlet och kommenterar,ni är bäst kram! =)
Kommentarer
Trackback
