Mark och skog susade förbi utanför fönstret. Muisken strömmade in i mina öron från dom små hörlurarna, Ed Sheeran´s I se Fire spelade på högsta volym. Bredvid mig på det tomma sätet stog min väska med några kläder i. Jag satt på tåget till Holmes Chapel. Jag satt på tåget hem till min kära hemstad. Jag behövde en paus. En paus från mitt liv i London, en paus från skolan, en paus från dom,harry. Jag behövde helt ärligt en paus från livet. Och jag visste mycket väll att Holmes Chapel var stället man skulle till då. Det var en stad där inget hände, där jag kunde få vara mig själv. 

Jag visste att när jag väll satte min fot innanför dörren till det lila huset där mina föräldrar bodde skulle jag bli omhändertagen. Jag skulle få allt serverat på silverfat. Även hur mycket jag hatade det kändes tanken frestande. 

 

Niall och Harry hade skickat ett dussin sms men jag hade ignorerat varenda en av dom. Jag visste inte vad jag skulle skriva. Jag ville att folk skulle tro att jag var stark men sanningen var ju tvärtom, jag var inte ett dugg stark. Jag var den svagaste personen på hela denna jorden. Jag hatade tanken vid att andra skulle få se mig skadad. För det var det jag var just nu. Killarnas fans hade brytit ned mig. På bara några timmar hade hatet från fansen strömmat in. Min mobil hade gått stup i kvarten, jag hade vart tvungen att stänga av notiserna. Jag avskydde tanken vid att folk skrev om mig. 

Jag var bara en helt vanlig tjej, varför kunde dom inte lämmna mig ifred. Jag blundade och stängde av verklighete för en stund. 

Men det varade inte länge. Min mobil surrade till, jag bestämmde mig först för att bara strunta i det men så nyfiken jag är klickade jag mig in på meddelandet som anlänidigt bara några minuter innan. 

 

I´m on my way to Holmes Chapel, i need a brake harry, I´m broken. bye.  

Jag suckade innan jag återigen låste mobilen. Jag lutade mig tillbaka och drogs in i drömmarnas värld. 

 

**********************

 

Jag vaknar av att en hes röst hörs i högtalarna. Jag uppfattar inte så mycket men jag hör att rösten bekräftar att vi är framme på stationen om bara fem minuter. Jag lägger ned mina saker i väskan och tar upp solglasögonen och sätter dom på huvudet. 

September solen lyser starkt och det var en riktigt vacker höst dag utanför. 

 

När stationen kom inom synhåll ställde jag mig snabbt upp, jag ställde mig vid utgången. Att vara bland dom första var en bra idee´ då det verkade vara mycket folk på tåget. 

Tåget bromsade kraftigt in och jag var tvungen att hålla mig i så att jag inte skulle falla. När dörrarna öppnades hoppade jag snabbt av och började bege mig mot den lilla huvudbyggnaden. En toalett var det jag sökte. 

Jag lät min blick flyga runt på alla olika saker, det var så skönt att vara här. Det var som att inget här hade förändrats. Det var inte mer än 9 månader sen jag lämmnade denna fina stad. Tänk att jag lämmnade allt detta för London. 

 

När jag 15 minuter senare stog utanför byggnaden och väntade på bussen som skulle ta mig in till stan kände jag hur mobilen ringde i fickan. Jag drog snabbt upp den och såg Hannah´s namn dyka upp på displayen. Jag suckade innan jag svarade, jag visste vad som komma skall. 

"Lily, where the hell are you? Me and troy is scared as shit!" Jag suckade, varför kunde dom inte kolla i lägenhetn innan dom ringde, jag hade klart och tydligt lämmnat en lapp där jag hade skrivit att jag skulle hem för ett tag.

"I´m in Holmes Chapel, I took the train, I needed a brake. I´dont know when I´m comming back but I call you when I know."

Jag hörde hur hon andades ut i andra änden. 

" You really scared us, but okay, hope you will have a good time, say hello to the fmaily from us. Bye loveu!" 

Jag hann inte svara innan jag hörde tre pip i andra änden, samtalet var avslutat. 

Jag suckade återigen och la ned mobilen i fickan. Det verkade vara i rätt tajming då bussen kom in på hållplatsen, jag och ett dussin andra personer hoppade snabbt på och jag lyckades flitigt snappa åt mig en pltas längst bak. 

Bussresan gick snabbt, inom 10 minuter gick jag på den lilla vägen i kvartet där mina föräldrar bodde, bussen hade släppt av mig lite längre ned då gatan här var avstängd. Jag kollade runt på alla husen, dom var sig lika. Alla hus i detta område såg likadana ut. Det var så roligt att se, det var som att jag aldrig hade lämmnat.  Löven prasslade under mina fötter, mina slitna Converse passade in i höstfärgerna. Men jag visste att vintern i London skulle vara kraftig i år, jag skulle behöva inhandla ett par rijäla kängor om jag inte ville ligga i lungiflmation i resten av året. 

Jag såg hur huset jag en gång bott i började närma sig, pappas fula Volvo stog på uppfarten och basketkorgen som stog på uppfarten var trasig. Den hade stått där så länge jag kunde minnas, pappa hade hjälp mig att skruva upp den när jag fick den vid min 6 års födelsedag. Jag minns hur jag och Harry brukade spela basket. Vi brukade alltid tävla och det var inte många gånger han vän. Han sög på det om jag ska vara ärlig, han har aldrig vart riktigt bra när det gäller sporter med bollar i. 

Jag log åt tanken, jag såg hur huset bredvid vårat började bli större och större, antagligen inbillade jag mig bara för att det var det där huset han en gång bott i, det var huset som vi för länge sedan hade spenderat flera timmar i. 

 

"Omygod! Lily!" Jag hade inte ens hunnit knacka på dörren innan den hade flugit upp och en överglad mamma hade slängt in mig i hennes famn. Hon kramade mig så hårt, jag trodde jag skulle spricka. Hon pussade mig även en miljon gånger på huvudet. 

"Okay mum it´s enough" Hon skrattade till och släppte mig från hennes famn. Hon drog med mig in i huset där jag även blev omfanad av pappa. Min alldeles egna pappa. Jag kände hur tårarna började tränga på, pappa hade alltid stått mig nära, han var som min bästa vän. Jag var "pappas flicka". 

När jag några sekunder senare hade släppt pappa blev jag påhoppad av min lillebror Julian på 9 år. Jag satte mig ned på knä och drog in honom i famnen. 

"I have miss you sis." Jag skrattade åt han och rufsade han i håret. Jag hängde av mig min jacka och sprakade av skorna. Sedan gick jag med glada steg in i köket.  Jag satte mig på en av dom hög bar stolarna. Mamma och pappa var snabba med att hålla mig sällskap. 

"Honey why didn´t you told us that you ware coming home?" Mamma la sina händer över mina och jag ryckte på axlarna. 

" I wanted it to be a suprise." Dom båda log mot mig men jag kunde också skymta en glimt av oro i mammas ögon. 

"Had something happend, I mean it was like two days I left you in London." Jag drog tillbaka mina hände roch ryckte ännu en gång på axlarna. 

"No I just felt that I needed a brake. A brake from school, a brake from my life in London." Dom nickade och sedan brast pratet ut. Vi satt där i flera timmar och bara pratade, jag berättade hur allt hade blivit efter den där dagen då jag mötte Harry inne på cafet. 

Mamma och pappa hade lyssnat intesivt och hade även kommit med en del kommentarer här och där. Det var skönt att kunna berätta för någon vad som faktiskt hade hänt och hur jag faktiskt kände.

 

Jag kastede en snabb blick på klockan och såg att den redan var halv tio. Jag kände hur tröttheten kom smygandes. 

"I think I´m going to be, I´m rally tierd. But I see you guys tommorrow. Love ypu, goodnight." Jag kramade om dom båda innan jag skyndade mig upp för trapporna. När jag kom in i mitt gammla rum andades jag ut. Det var skönt att kunna känna sig hemma igen. 

Jag drog av mig mina kläder och gick in i badrummet och tvättade av mig allt smink. När jag var klar drog jag på mig en alldeles förstor T-shirt. Jag la mig bekvämt i sängen och det dröjde inte länge innan jag somnade.

Fast denna natte somnade jag med ett leende på läpparna.