Tidigare: 
"She´s a really nice girl Harry, I think you found the right girl." Jag höjde bara på ögonbrynet innan han fortsatte. "The right girls are sometimes the hard one to get. You just haft to fight for them." Om jag skulle vara ärlig så visste jag inte riktigt ifall i fortfarande pratade om Mindy, det började mer låt som att han berättade strategierna i ett tv:e spel eller något. 
"So you fighted for El, huh?" Jag flinade åt tanken. El och Louis hade faktiskt blivit tillsammans rätt så snabbt efter att de träffades. 
"Nha, she was a easy one." Han blinkade med ögat till mig och ja skrattade bara till. Jag älskade sådana här stunder med Louis, han är verkligen en bra person att sätta sig ned med och bara prata, prata om allt. Alla tog han alltid som den barnsliga och skojaren och visst det mestadels som fansen såg var den barnsliga Louis. Men vi som är med han dygnet runt kände hans riktiga jag.

Jag tröttnade tillslut på boken som legat framför mig på bordet i över tre timmar. Jag suckade och stängde igen den. Jag la huvudet på bordet och suckade återigen några gånger. "Mindy, darling are you okay?" Mitt huvud for upp lika snabbt som jag hade lagt ned det. Jag vände mig om och såg mamma stå i dörröppningen till köket. "Mum?" Jag reste mig ifrån stolen och skyndade över till henne. Hon bredde ut sin armar så att jag skulle kunna borra mig in i hennes famn. "What are you doing here, I thought you were going to come next week?" Jag bröt tystnaden men hon skakade bara på huvudet. Hon släppte taget om min taniga kropp och hängde av sig sin kappa som hon burit, hon sparkade sedan av sig sina svarta kängor. Hon tog sin väska och gick förbi mig in i köket. Hon tog fram en kopp och hällde upp en kopp te. Hon gick sedan vidare in i vardagsrummet där hon placerade sig i soffan. Hon klappade med handen bredvid sig för att säga att jag skulle sätta mig. Jag följde hennes order och slog mig ned bredvid henne i den mörkbruna soffan som var gjord för fyra personer. Hon drog filten över oss båda innan hon öppnade sin mun. 

"I found your dad in beed with another.." Hon tystnade mitt i meningen, jag förstod varför så jag avslutade hennes mening. 
"Man." Hon vred på huvudet och kollade med en sorgsen blick på mig, ja ryckte på axlarna och kröp in i hennes famn. Vi sa inget mera, vi satt där. Jag i hennes famn med tankar som sprutade. Jag hörde hur hon snyftade till men jag satt kvar i hennes famn. Aldrig innan hade jag hört min mamma gråta, jag visste helt ärligt inte vad jag skulle göra. Så jag gjorde inget, sådär som jag alltid gör.

Jag kunde höra min mor och min mormor förde ett samtal ute i köket, ett sådant där samtal som de kallade "vuxensamtal". Jag kunde höra hur mammas röst var sprucken, jag kunde höra varenda ord de sa men jag ville inte ta in något av det. Allt var för hemskt. Jag hade aldrig hört mamma så ärlig och ledsen innan. 

Jag kände hur min telefon vibrerade. När jag klickade fram sms:et såg jag att det var ifrån Harry. 

From Harry:

Hii what´s your adress to your parantes house?xx

Jag var tvungen att läsa det några gånger om, varför ville han veta det? Jag skickade adressen innan jag skrev sms:et som innehöll frågan. 

To Harry: 

Why are wondering? 

Han svarade med ett enkelt "jag ville bara veta." Jag nöjde mig med det svaret och la ned mobilen igen. 

"Someone special?" Jag kollade upp och möttes av morfars muntra ansikte. Jag skrattade lite och gjorde plats till honom i soffan. 

"Nha, I don´t think so." Han sa inget utan kolla bara rakt framför sig. Jag ville veta vad han tänkte på. Och som om hand kunde läsa mina tankar talade han ut. 

"You know Mindy, the thing that happend for a couple of years ago shouldn´t effect you know. If you want to have a boyfriend you should, If you want to come near someone you should." Jag visste inte hur jag skulle svara på det, de han sa var ju trotsallt sant men efter allt som hände vågar jag inte. Det är något i mig som säger till mig att hålla i tyglarna hårt, hår som aldrig förr. 

"I know, but it´s hard.." Han nickade och lutade sig fram och placerade en kyss på min hjäss. Sedan reste han sig och försvann ut till kvinnorna som nu hade satt sig ned. Mamma satt med huvudet i händerna och jag kunde se hur tårar föll från hennes rödgråtna ögon. Mormor satt bredvid med en tröstande hand. 

Jag ville göra något men jag visste inte vad. 

"Mindy, you have visitor." Min morfars röst trängde in genom mina tankar som tog över min verklighet. Jag kollade på honom med ett frågande ansiktsuttryck men han ryckte bara på axlarna. Jag suckade och reste mig från de bekväma platsen i soffan. 

Med stela steg vandrade jag ut till hallen och ytterdörren som stod på glänt. Jag öppnade den försiktigt och jag kände hur något i min mage hoppade till, vad gjorde han här?

"H..Harry?" Han nickade bara så jag fortsatte. "What are you doing here, I thought you were i Amsterdam with the boys?" Han skakade bara på huvudet. Jag gjorde en gest med handen i ett tecken att han kunde komma in. Men han skakade bara på huvudet. " Can we go for a walk?" Jag kollade på honom med höjda ögonbryn men förstod snabbt att han menade allvar. Jag nickade och drog snabbt på mig min jacka och mina skor. Sedan gick jag ut i de kalla och stängde dörren efter mig. 

Vi började gå, vi gick på den lilla stigen som ledde bort till min gamla skola. Den med så många minnen. Innan jag ens hann tänka mig for sa jag det högt. "That´s my old school." Jag pekade bort mot den och han kollade på den länge. Sedan kom frågan som jag var rädd för. Den frågan som jag undvikit så många gånger, frågan som jag hopades aldrig skulle komma. 

 "Why won´t you let me in?" Jag stannade upp och han kollade på mig med sina oroliga ögon. Jag öppnade munnen i ett försök att svara något, något som kunde lura ämnet åt sidan men jag stängde min mun lika snabbt. 

Vi stod där i mitt ute i ingen stans och kollade på varandra. Våra blickar var som fast i varandra.

Innan vi visste ordet av de gick åskan och helt plötsligt öste regnet ned. "Greta.." Jag muttrade och kollade upp mot himlen. När jag sänkte min blick igen märkte jag att Harry hade kommit närmare, våra ansikten var nu bara några få centimeter ifrån varandra och jag kunde känna hans andetag på mina torra läppar. Jag kände hur min kropp rös till och håret på armarna reste sig. 

"Let me in." Hans ord lämnade hans svullna läppar, innan jag hann svara kände jag hur hans läppar pressades mot mina. Där stod vi, i regnet och kysste varandra. Jag hade ljugit hela tiden, det var han. Och det kommer alltid att vara han.

Harry.