So who want´s to watch a movie?" Killarna skyndade sig snabbt upp i soffan och Liam gick ut i köket och jag antog han hämtade snacks då jag hörde massor av skålar klinga. Jag mötte Harry´s blick och han nickade mot mig att jag skulle sätta mig. Jag klämde ned mig mellan Harry och Niall. 

När Liam kom tillbaka så suckade han. 

"So I think I will just take the armchair then." Vi skrattade mot honom och startade filmen. Jag såg direkt vilken det var. Min favorit film. " The Hollidays" 

Jag satte upp fötterna i soffan och la hakan på knäna. Jag slappnade av. 

Några minuter senare kände jag hur jag började domna bort. Jag föröskte hålla mig vaken men lät mig tillslut blunda. Jag lutade mot mot höger vilket jag antog var Niall. Jag visste inte varför men jag bara gjorde det. Jag kände hur han fnittrade och jag bara log. 

Sedan tog drömmarna över. Det sista jag tänkte innan jag somnade var på killarna. Dom var riktigt jordnära. Och kanske skulle jag och Harry få chansen att reda upp vår vänskap. Vi fick se med tiden. Men just nu ville jag leva här och nu. 

Här och nu!

---

 "Why...?" Han kollade på mig och höll hårt i min hand. Han fortsatte sin mening"....Are they beacuse of me?" Jag kunde se hur smärtan fans i hans ögon. Det var då det slog mig. Han var rädd över att ärren var pågrund av honom. Och han hade rätt... Men jag kunde inte säga det.

 Det var nu 3 veckor efter händelsen och jag och Harry hade hörts av några enstaka gånger. Men varje gång vi pratade var det som att vi kände oss tvungna till det. Det kändes som att vi gjorde det för någon annans skull och inte våran egna. 

Min mamma hade även vart på besök här i London. Det hade vart en härlig vecka men skulle bli otroligt skönt att hon åkte hem igen. Jag hade lovat att komma hem och hälsa på innan jul och nyår och fira med familjen. 

Vi stog nu på perongen och väntade på tåget som skulle anlända inom femton minuter om det skulle följa korekt tid. Jag slängde en blick på mamma som stog vid sidan om mig med tårar in ögonen. Jag himlade med ögonen. 

"Mom please stop cry. I´ll se you soon again." Hon log ett leende mot mig och drog in mig i årets mest hårda kram. Jag fick kämpa för att få luft, när hon märkte det skrattade hon och släpte taget om mig. Hon pussade mig på hjässen och la händerna på mina axlar. 

" I´m just crying beacuse you have grown up so fast, your not a little baby anymore." Ännu några tårar rann ned för hennes kind och jag suckade. Jag visste vad hon ville höra och jag lät min mun forma orden. 

"Mom I will allways be your little baby, and you know that." Hon skrattade till lite innan hon släppte taget om mig och kollade i sin väska så att hon hade biljetten och allt annat som hon hade med sig hit. 

Jag märkte hur mamma kollade över mitt huvud och lyfte snabbt handen och vinkade till någon. Jag vände mig snabbt om och såg två igenkäda gestalter. Jag visste mycket väll vilka det var. 

"Mom why are Harry and Anne here?" Hon skrattade åt min förvånade min och klappade mig på huvudet. 

"She was going to visit Harry this weekend to so we went here togheter." Det lät logikst och jag kunde nu höra hur Anne började ropa. 

Anne och mamma hade alltid vart bästa vänner. Det började med när vi flyttade till Holmes Chapel från Sverige. I know...Det visste ni inte. Ja jag är halvsvensk. Pappa kommer från Sverige. Han och mamma mötte varandra en helg när pappa var i London på en affärsmiddag. Dom berättade att det blev kärlek vid första ögonkastet. 

Fyra månader senare flyttade mamma till pappa i Sverige och dom bodde där i två år innan jag föddes. När jag var runt 3 flyttade vi tillbaka till England och Holmes Chapel. Vi flyttade in i ett hus på en gata där det nästan bara bodde gamlingar. Så när jag en dag mötte Harry vid lekplatsen blev i vänner. Det var klart att det var vi två som skulle hålla ihop. Våra föräldrar blev snabbt vänner. När Anne och Harrys pappa lite senare gick igenom skilsmässa var det en tuff tid. Harry slutade gå ut och jag ville inte trycka på. Jag förstog att det var en tuff tid. 

När det tiden hade lagt sig började Harry bli sig själv igen och det dröjde inte länge innan vi hade funnit varandra igen, Anne träffade en ny man och blev upp till öronen kär. Harry gillade han och allt flöt på. 

Vi växte upp och när vi började i högstadiet började folk på peka att vi alltid var tillsammans. En del trodde till och med att vi var ett par. Men vi struntade i kommentarerna och körde vårt race... Tills den där dagen år 2010 när han lämmnade för uppfylla sin dröm. 

 

"Omygood, Lily. It´s really you.!" Jag log mot Anne och skrattade lite. Jag undvek att möta Harrys blick även fast jag kände att den var fastklistrad och granskade min kropp.

"Yupp it´s me, haha" Jag ryckte på axlarna och hon drog in mig i en kram. Jag kramade tillbaka och föröskte hålla masken. Ville inte att någon av mödrarna skulle gå utbrott. 

"You´re so beautiful, Harry have you seen. Isn´t she beautiful?" Han skrattade till lite och nickade. 

"Really beautiful" Jag kollade förvånat upp på han och han hade det största flinet jag någonsin sett på dom där perfekt läpparna..Nej! Vad säger jag. Jag kände hur mina kinder började hetta upp och förstog då att jag rodnade. Shit. 

Anne och mamma måste ha sett vår lilla scen då några fnitter slant ur deras munnar och fyllde upp tystnaden. Ett prasslande ljud hördes och en röst började prata i mikrofoner. 

" The train to Holmes Chapel is going too arrive at the track three." Sedan hördes inte rösten och perongen fylldes snabbt upp med massor av folk och vi förstog då att det inte bara var passagerare som skulle åka med tåget som var där. Utan fans också. 

"Oho nice.." Harry suckade och kramade snabbt om Anne och min mamma. Jag kramade även om dom två innan Harry tog tag i mina hand och drog bort mig mot hans bil som stog på parkeringen. Jag blev förvånad av synen. Min hand i hans. Men när jag lyfte huvudet förstog jag vinkeln. Vi gick genom en stor folkmassa och massor av tjejer stog och skrek Harry´s namn. Det var då jag började känna massor av nyfikna händer på mig och jag blev rädd. 

"Harry!" Han vände sig snabbt om mot mig och han såg min rädda blick. Jag såg hur han föste bort några tjejer med armarna och skrek att dom skulle flytta på sig så att ingen skulle bli skadad. Men med tanken på att han är Harry Styles och dom flesta känner igen hans röst samlades mer tjejer runt oss. Det fanns ingen chans att vi skulle komma bort från denna folkmassan utan att någon skulle bli skadad. Harry drog fort upp telefonen och förde den mot örat. Han växlade några ord med personen i andra änden och la sedan ned mobilen i fickan på dom svarta jeansen. 

Han drog mig närmare och la armarna om mig. Jag var amsolut inte van vid detta och jag kände hur tårarna börjae tränga på. Fan Lily vad du har blivit känslig på sistione! 

Harry måste ha sett mina tårfylda ögon och la mitt huvud mot hans bröst. Jag förde upp mina hände och placerade dom runt hans midja och han böjde sig ner och viskade i mitt öra. 

"Just put your head down and it´s going to be okay. Paul and the others are on there way." Jag kände hur han strök mitt hår och föröskte tysta alla skrikandes tjejer. 

 

Jag såg paniken i Lily´s ögon och trökk henne närmare mig. Jag visste mycket väll att hon tyckte detta var obehagligt. Hon var exakt som Niall. Hon gillade inte trånga utrymmen. Jag hade vetat det sen barns ben. Jag visste fortfarande allt hon berättat för mig. Det var många tankar som flög genom mitt huvud på den stunden. Jag strök Lils hår om och om igen och kände hur min tröja hade börja bli blöt. Jag visste at tårarna jag hade sett i hennes ögon hade lämmnat sitt bo och åkt ner för hennes kinder. Jag trökk henne närmare mig och pussade henne på huvudet. Det kanske inte var det bästa jag kunde göra då alla tjejer återigen började skrika. 

Det var ju galet!

Jag hörde hur Lils hulkade till och kramade om henne hårdare. 

"They are soon here Lils I promise."  Och just i den sekunden ser jag den svarta minibussen rulla in på parkeringen och Paul tillsammans med 5 andra säkerhets vakter kommer springande. Dom börjar skrika åt alla att backa. Paul tränger sin in till oss som står i mitten av folkmassan. När han ser att jag står med Lily i famnen kollar han frågandes på mig och jag mimar " Scared". Han uppfattar mina mimning och tbörjade föra oss genom folkmassan. Dom andra vakterna hade lyckats göra en lite gång fram till bilen. Men jag visste att den inte skulle vara länge då dessa tjejr trökk på och gången blev mindre och mindre för varje minut. Jag tog ett stadigt grepp om Lilys hand och skyndade mig fram till bilen. Jag öppnade den snabbt och hoppade in. Jag nästan drog in Lils och hon ramlade över mig. Dörren stängdes snabbt och det var då jag märkte att vi inte var ensamma i bilen. Där satt även resten av killarna och kollar nyfiket på oss med höjda ögonbryn. Lily började snörvla och var just påväg att säga något när hon märker killarna hon också. Hennes ögon spärras upp och hon drar snabbt åt sig sin hand som legat så skönt i min. 

Han drar fingrarna under ögonen och fnittrar lite. 

"Sorry" Killarna ler bara mot henne och rycker på axlarna. Hon vänder sig mot mig och jag ser hur rädslan fortfarande finns kvar i hennes blå ögon. 

"You´re okay?" Jag kollar oroligt på henne och hon nickar sakta på huvudet. Hon vänder sig sedan mot resten av killarna . 

"I get a little bit scared when I´m in small placec." Niall lyser upp. Glad över att han inte är ensam med klaustrofobi. 

"Oho you have claustrophobia you to?" Han kollar frågandes på henne och nickar. Jag ser hur han avfärdar ett leende mot henne. Sedan bryter pratet ord och vi rullar ut på London gator. Jag har ingen aning om vart vi är påväg men jag litar på Paul. 

Lily´s Perspektiv: 

 

Jag satt och pratade med killarna i bilen. Dom var riktigt trevliga. Dom hade frågat mig om hur Harry hade vart som liten men då blängde Harry på dom och samtalsämnet byttes. 

Jag satt med händerna på sidorna av sätet och trevade. Jag kollade ut genom dom betonade rutorna. London var verkligen fint. 

Vi rullade upp på en uppfart framför ett stort hus. Det såg ut som att det var ett lägenhetshus. Antagligen någons av killarnas. Vi hoppade ur bilen och jag ställde mig och kollade upp. Det var verkligen högt. Undra vilken våningen vi skulle befinna oss på. 

"Lils are you coming?" Harry´s röst trängde in i mina öronen och jag kollade förvirrat mot hans håll. Killarna skrattade pågrund av min förvånade min. 

Jag skyndade mig fram till dom. Louis höll upp dörren för mig och jag tackade. Alla för utom Niall stog redan i hissen. 

Jag försstog varför och gick bort till honom. Dom andra sa inget utan flinade bara och skrattade. Sedan åkte dom iväg.

"So wich floor?" Jag kollade på han. Han log stort och jag kunde se hur hans blåa ögon gnisstrade. Han hade verkligen fina ögon. 

"Ten" Mina ögon spärrades upp och han skrattade bara.  Han började gå upp för trappan och jag följde på hack i häl. 

" So who´s appartment is this?" Jag andades tungt. Jag tror vi bara var på våning 8. Uruselkondiktion.se. 

"Mein and Liam´s" Han skrattade åt mitt flås och fortsatte uppåt. 

När vi väll var uppe på våning tio rann svetten ned för min rygg och jag kände mig äcklig. 

"I think that next time...I will ...take...the ...lift." Niall flinade åt mig och öppnade dörren till lägenheten. Jag ramlade in i hallen pågrund av alla skor som stog precis innanför dörren. 

Jag hörde hur killarna tjoade och skrattade någon stans där inne i den mega stora lägenheten. Wow var det ända jag kunde tänka. 

Niall väntade på mig medans jag snörade av mig dom vita Conversen. Jag ställde dom snyggt och prydligt på skohyllan och Niall skrattade åt mig. Vi gick sedan tillsammans in i det som jag antog vara vardagsrummet där dom andra satt. 

Louis hojtade till. 

"It took so long that I thought he haded raped you or anything." Han skrattade medans vi andra blev tysta. Jag kollade storögt på honom och jag kunde se i ögonvrån hur Niall´s kinder blev allt rödare.

"Lou your idiot!" Zayn kastade en kudde på Louis och sedan var kuddkriget i gång mellan dom. Jag skrattade åt synen och märkte inte när Liam dök upp bredvid mig. 
"They are crazy, they have allwasy been and will allways be." Jag vände mig mot han och skrattade. 

"Okay boys boys. Calm down." Harry ställde sig upp i soffan och halvskrek. Killarna slutade med detsamma och harry slog ihop händerna.

"Thank you" Jag flinade åt han. Han hade alltid vart så konstig. 

" So who want´s to watch a movie?" Killarna skyndade sig snabbt upp i soffan och Liam gick ut i köket och jag antog han hämtade snacks då jag hörde massor av skålar klinga. Jag mötte Harry´s blick och han nickade mot mig att jag skulle sätta mig. Jag klämde ned mig mellan Harry och Niall. 

När Liam kom tillbaka så suckade han. 

"So I think I will just take the armchair then." Vi skrattade mot honom och startade filmen. Jag såg direkt vilken det var. Min favorit film. " The Hollidays" 

Jag satte upp fötterna i soffan och la hakan på knäna. Jag slappnade av. 

Några minuter senare kände jag hur jag började domna bort. Jag föröskte hålla mig vaken men lät mig tillslut blunda. Jag lutade mot mot höger vilket jag antog var Niall. Jag visste inte varför men jag bara gjorde det. Jag kände hur han fnittrade och jag bara log. 

Sedan tog drömmarna över. Det sista jag tänkte innan jag somnade var på killarna. Dom var riktigt jordnära. Och kanske skulle jag och Harry få chansen att reda upp vår vänskap. Vi fick se med tiden. Men just nu ville jag leva här och nu. 

Här och nu!

---

 

 Monday Lily´s Perspektiv: 

Du vet när det är perioder då du har det jobbigt då du inte vill mer..Då du vill komma bort. Sånna finns överallt. Och något av det skönaste är när du kommer ur den perioden. Men du vill ända ha något som påminner dig om det, något som får dig att tänka tillbaka på tiden som vart,tiden som bara flugit förbi. På något sätt ville jag ha något från denna tiden. Så idag hade jag beastämmt mig...Jag skulle rista in små ord i min handled,jag skulle ha nålen i min hud och känna smärtan,smärtan som så många gånger har funnits där, smärtan som jag en gång upplevde konstant. Smärtan som jag älskade så. Smärtan som fortfarande finns där ibland. Jag skulle göra min första tatuering. Jag kände hur alla mina hårstrån på min smala kropp reste sig när jag tänkte på hur mycket smärta jag skulle känna,hur mycket smärta jag skulle återuppleva. 

Jag var rädd,det var jag. Men jag hade aldrig vart en sån som visat mina känslor,inte sen den där dagen då han försvann från mig 2010. Det var dagen jag stängde in alla mina känslor,jag byggde en slags mur för att skydda mig. 

 

"So do you know how you want the tatto?" Killen som satt framför mig på den lilla pallen log mot mig. Jag nickade och drog upp ett papper från min väska. Jag hade suttit med bilden i minst två veckor för att få den perfekt. Jag ville verkligen att detta skulle bli perfekt. Denna skulle jag bära med mig för alltid. Det fanns ingen återvändå när man väl börjat, såklart skulle man kunna ta bort den med laser men det skulle bli ärr och det hade jag tillräckligt med.

"It´s really nice,did you draw this by your own?" Jag nickade återigen, min röst verkade inte vilja fungera. Han kollade en sista gång innan han reste sig upp och gick och hämtade allt matrial. Han kollade bak på mig och pekade på den mjuka fotöljen som jag antagligen skulle sitta i. 

"You can sit there" Jag reste mig upp från min plats och satte mig i fotöljen. Troy som hade följt med som moralikst stöd tog en stol och placerade sig bredvid mig. 

Jag gav han en rädd blick och han bara skrattade. 

"Lily it´s okay, I promise " Han greppade tag om mina hand och jag kramade den hårt. Jag var inte rädd för smärtan jag var mer rädd för misslyckandet. Jag ville inte att det skulle bli dåligt. Det måste bara bli bra,annars vet jag inte vad jag gör. 

"Okay so are you ready?" Killen som skulle tatuera mig satte sig ned bredvid min arm och visade hur jag skulle lägga den. Bara av att känna hans händer på min handled fick mig att bli rädd. Jag blundade när han röde med tummen över min historia, mina ärr. 

"Okay so you got scars..But I think it will work out anyway." Han log mot mig och satte sig tillrätta. Han drog på sig ett par gummihanskar och tog upp nålen. 

"Is it goning to hurt?" Min röst var låg och jag skakade lite, Troy måste ha märkt det då han kramade min hand ännu hårdare. 

"Just a little bit, but I promise you´re going to surrviev. " Han log mot mig och kollade på mig och frågade med blicken om jag var redo. Jag nickade och svalde tyst. 

Han startade nålen och ett surrande ljud löstes upp i den tysta studion. Jag kände direkt när nålen nudade huden och jag kramade Troy´s hand hårdare. Jag knep i hop ögonen och höll inne mitt skrik. Det gjorde ont,mycket ont. 

Sjukt jävla ont rent ut sagt!

 

"Okay,now it´s done" Jag ryckte till av killens röst och kollade frågandes på honom. Han skrattade lite åt min förvirrande blick. Jag log mot honom men tror det nog mest blev en grimars. Han la ifrån sig nålen och la plast över min handled som nu var pyrdd med ordet " Fighter". Jag kollade länge på den och kände hur glad jag blev. Den blev helt perfekt och blev precis som jag ville att den skulle bli. 

"Wow" Troy kollade ned på min handled och nickade uppmanande. Han gillade den,det såg man. 

" Do you like it?" Tatueraren kollade frågandes på mig. 

"Yha, I love it! it´s perfect. thank you so much." Jag log stort mot han och han flinade bara tillbaka.

"Sounds good." Jag reste mig upp och satte på mig min jacka. Jag och Troy tassade bort till kassan och jag drog fram mitt bankkort. 

Jag skrev in koden och apparaten började pipa vilket betydde att jag hade betalat. Jag fick kvittot och jag tackade han återigen och sedan gick vi ut från studion. 

 

Det hade börjat regna lite smått och vi skyndade på stegen. 

"Are you hungry?" Troy kollade uppmanande på mig och jag nickade. I samma veva kurrade min mage till.

"Very!" Jag skrattade och han krokade fast sin arm med min. Vi gick längs Londons fina gator. Våran favorit Pizzeria låg bara några minuter här ifrån och vi kunde känna hur det vattnades i munnen när vi kände pizza doften. 

 

Vi beaställde vad vi skulle ha och gick och satte oss vid ett bord som blickade ut mot gatan. 

" So what do you think about the tatto Troy?" Jag drog upp ärmen på tröjan och la fram armen på bordet. Jag fixkade till plasten som hade blivit lite skrynklig under jackan. 

"I think it´s wonderful Lily. It´s really you! It´s perfect. It shows who you are." Jag log mot stort mot honom och just då precis kommer våra pizzor. Vi glömmer allt vi pratade om och hugger in. Det smakade ljuvligt. Jag har nog aldrig smakat godare pizza. Jag svär!

"OMG this is so good!" Troy mummlade med hela munnen fulld med pizza. Det var ju bra att veta att det inte bara var jag som njöt så. 

 Vi åt upp och beställde in en till stor familjepizza som vi slukade lika snabbt. Vi satt och pratade om allt och inget och min mage hade knutit sig flera gånger pågrund av skrattattacker. Ibland var det skönt att släppa alla tankar. När jag var med Troy fanns dom inte där. Han var mogen och förstog vad jag gick igenom. Hannah var mer av den här "Girly Type" och visst såklart ibland behövde man en sån kompis också. Man behövde kompisar till massor. 

"Hey you Lily, i don´t´ want you to get in a bad mood but isen´t that Harry and his friends?" Jag satte läsken i halsen och kollade frågandes på Troy. Jag göljde hans blick vilket var riktat utmot gatan. Och som han sa...där stog dom alla fem,killarna från One Direction, dom såg ut som dom inte kunde bestämma sig om dom skulle äta här eller inte. Jag krossade mina fingrar och bad till all del att dom inte skulle komma in genom dörren. Men såklart fick jag aldrig min vilja igenom. Dörren öppnades och det plingade till, 5 höga pojk röster överröstare stället och dom flesta lyfte upp sina nyfikna näsor i vädret för att se vilka det var. Jag såg i ögonvrån hur några tjejer på 14 år blev alldeles till sig och nästan studsate på stolarna. Det var faktiskt underhållande att titta på. Utan några stohej kunde killarna lungt gå fram till kassan och beställa. 

När dom verkade ha bestämmt klart vände dom sig om och jag drog snabbt bort blicken från dom men jag hann möta Loui´s blick och jag såg hur han börja flina. 

Jag babblade på om massor av saker med Troy när jag hörde att dom kom i våran riktning. Troy såg alldeles förvånad ut men fattade snabbt vinkeln och spelade med. 

Vi blev avbrytna av en hes röst. 

"Can we sit here?" Jag kollade försiktigt upp och mötte Loui´s fina ögon. Jag nickade svagt och dom sköt ett av borden närmare vårat och satte ihopp dom så att alla fick plats runt om det.

Jag gav Troy en snabb panikblick men han la bara en lungnande han över min och jag slappnade av. 

"Who you get a new tatto?" Det var Zayn som hade snappat upp bilden av min handled. Jag nickade och log lite smått mot han. 

"Yes, It´s my first" Alla nickade instämmande förutom krullhuvudet Harry. Han satt med blicken ned på min handled och såg allmänt förskräckt. Var den så ful? Verkligen? 

Jag mötte hans blick och han svalde hårt och gav mig ett svagt leende. Jag kunde inget annat än att ge tillbaka ett ynka litet leende. 

Sedan vände jag mig om mot Liam. 

"Thanx for following me home that night" Liam log stort mot mig och viftade med handen. 

"Ofcourse, I coulden´t let you go home by your own. That wouldn´t be so nice, right?" Jag flinade lite och han log med ögonen. 

Jag märkte hur Harry blåste upp sig på sidan bordet. Vad var felet? Serriöst, det började gå på mina närver. Jag ville inget annat än att komma därifrån men jag påminde mig själv att om jag klarat det hittils skulle jag klara det lite längre. 

 

Killarnas pizzor kom in och dom började hugga in på dom. Vi satt och pratde och skojade,förutom Harry som satt tyst nästan hela tiden. Det jag inte förstog var att om jag kunde låtsas kunde han väll också göra det. För dom andras skull. Han satt mest och såg ner i sin pizza. Jag suckade åt han och tror han märkte det, han la ned pizza biten och torkade av sig på den blå sarvetten och ställde sig upp. Allas blickar riktades mot honom och alla kollade med nyfikna ögon. 

"Lils can I talk whit you?" Jag suckade åt att han fortsatte att kalla mig Lils även fast jag sagt åt han. Men jag reste mig sakta upp och följde efter han ut på gatan. 

Jag huttrade till av den plötsliga kylan och slog armarna om mig själv. Harry kollade först frågandes på mig men erbjöd sedan sin kofta. Även hur inbjudande det verkade tackade jag artigt nej. 

Där stog vi som två idioter i mörkret utanför en pizzeria i en av Londons hörn och bara kollade på varandra. Jag vet inte vad det va men jag gillade det. Jag gillade tystnaden som låg mellan oss, den var inte jobbig. Den var behaglig. Jag vet att det låter konstigt men det var sant. Han avbröt plötsligt tystnaden. 

"Can I se your arm again?" Jag la huvudet på sned och kollade frågandes på han. Vad var nu på gång. Varför ville han ha min arm. 

Jag la den i hans stora hand och rös till, jag svalde hårt och han strök med tummen över tatueringen. Jag förstog inte riktigt...han hade blivit så svår att läsa av. 

"You got scars..." Han sa det mer som en fråga och jag kollade upp på han. Han hade tårar i ögonen. Det högg till i mig. Varför gjorde han så här mot mig. Jag hade aldrig kunnat se en pojke gråta och det gjorde det ju inte enklare att denna pojken var någon jag faktiskt brydde mig om,även fast jag inte ville det. 

"Why...?" Han kollade på mig och höll hårt i min hand. Han fortsatte sin mening"....Are they beacuse of me?" Jag kunde se hur smärtan fans i hans ögon. Det var då det slog mig. Han var rädd över att ärren var pågrund av honom. Och han hade rätt... Men jag kunde inte säga det.

"No." Jag lyckades pipa fram ett ynka ord. Min röst var nära till gråt och det sista jag ville var att gråta framför han. 

"Do´t lie to me Lils, I´m so sorry. I hate myself now beacuse of this" Och där sprack det...Jag kunde inte hålla det inne. Jag lossade min hand från hans och slängde mig in i hans famn. Jag kände direkt hur han snirklade in sina armar runt min tunna kropp. 

Där stog vi på Londons gator i mörkret med massor av frågor cirkulerande i luften och höll om varandra. 

Det var jag och Harry. 

Jag och Hazza.... Som förut. 

 

" Here yo go" Han räckte nu över ett glas med Cola. Jag tog glaset snabbt i min hand och klunkade i mig den kalla Colan på bara några sekuder. 

 "Hey Lily, What are you doing here?" Han satte sig snabbt ner och nickade mot Andy. Andy kom snabbt in med en öl flaska. Jag grimarserade mot den. Att jag bara 2 minuter innan haft den där sörjan i min mun fick mig att må illa. Han skrattade åt mig och jag gav han ett svagt leende. 

"Umh..Nothing,I just wanted to go somewhere so I found this place, and there was just some mean girls in school." 

"Mean girls?" Han kollade på mig frågandes. Jag gav i från mig ett skratt. Visste han inte vad mean girls var för något? 

"Liam..don´t you know what mean girls are?" Han himlade med ögonen och flinade. 

"Ofcourse I know what mean girls are. There´s a lots of them in this big world you know." 

"Yha,tell me about it." Jag suckade och slängde en snabb blick mot klockan. Den visade halv 4. Som man sa...Tiden gick fort när man hade det skoj. Skoj och skoj..Hade jag haft skoj? Om jag ska vara ärlig kommer jag inte ihåg senaste gången jag hade haft det skoj. Japp, sån var jag... Tråkig och ful. Varför annars skulle Harry ljuga om mig. 

 

"I should go... se you another time Andy, and Liam have it good." Jag log mot dom båda och ställde mig snabbt upp. Jag drog upp dragkedjan på jackan och kollade en sista gång på mobilen innan jag la ner den i fickan. 

"Wait..." Jag vände mig om och såg att Liam skyndade sig med att dra på sig sin jacka. Han vinkade hej då till Andy och skyndade sig mot mig. 

"I can follow you home" Han log mot mig och jag log ett svagt leende till honom. Vi gick ut från pubben och började traska hemåt mig. 

"So why are you by yourself? I mean...Where is the others?" Han skrattade lite åt min fråga innan han svarade. 

" Harry is in LA, Lou is whit El, Zayn whit Perrie and Niall.. I think he´s home in Irland." Jag nickade åt hans svar. 

" How long is Harry going to be in LA?" Han kollade frågandes på mig. Säkert för att det var första gången jag självmant pratade om honom. 

"I think he´s coming back in two days, why?" Skulle jag berätta att han hade sagt att han ville träffa mig när han kom tillbaka eller skulle jag bara vifta bort det?

" Nha just wondering." Liam nickade på huvudet och det blev återigen tyst.

Vi gick där i tystnad bredvid varandra och tänkte på allt och inget. Det är sjukt egentligen hur det kan kretsa så mycket olika saker i huvudet på en och samma gång. 

"Do you want to tell me about your and Harrys friendship?" Liam bröt tystnaden och hans fråga ställde mig mot väggen. 

"What should I tell you..I had already told you, what do you want me to tell you Liam?"

"Tell me about how your realationship was, i just wonder. How was he as a 16 year boy?" Det högg tag i hjärtat men jag berättade... Jag berättade allt. Jag berättade om den där sommaren då vi var ett gäng kompisar som hade grill fest på kvällen. Jag berättade om hur Harry var den ända som hade badat naken. Jag berättade om vår sista jul tillsammans hur vi spenderade den. Jag berättade om alla hans löften. Jag berättade allt.... Verkligen allt. Det var så skönt att släppa ut det. Det var så skönt att få kunna dela med sig av minnerna. 

Mina tårar rann ner för mina kinder och Liam hade dragit mig närmare hans varma kropp. Han var stor,muskelös och varm. Han kändes trygg. Jag var glad att jag hade träffat honom. 

Vi stog nu utanför min lägenhet och jag frös.. frös så mycket. 

"Bye Liam, it was nice to talk whit you." Han drog in mig i hans varma och trygga famn och jag andades in hans doft. Den sparades i minnet. 

"Bye Lily, It was nice to talk to you to. I hope to se you son again." Han pussade mig på huvudet och släppte taget om mig. Jag gick in i porten och såg han gå iväg. 

Han påminde mig om Harry så mycket. 

 

 

 

"HARRY PLEASE CAN I HAVE A PITCUER? PLEASE PLEASE HARRY, I LOVE YOU SO MUCH!!" 

Jag skyndade på stegen. Visst jag älskade mina fans,det var tack vare dom som vi var där vi är i dag, men jag gillade inte att bli påhoppad på gatan och att fansen drog i mina kläder. 

Jag viftade till mig en taxi då jag redan såg att det stog massor av fans vid den svarta bilen som Paul hade kört fram. Jag visste att jag inte skulle komma förbi där utan att bli påhoppad. Och idag var jag inte riktigt på bra humör. 

Jag hoppade snabbt in i den gula taxin och sa gatan där hotellet låg på. Jag lutade tillbaka i sättet och slappnade av. 

Jag drog upp mobilen från fickan på byxorna och klickade mig in på twitter. Jag skrollade ner och läste några tweets sedan fortsatte jag att skrolla ner tills jag såg en tweet som lydde...: 

"Liam Payne whit a girl  we don´t no who se is!!" What do you guys think, they look kind of happy. Is it this girl now? Is it over whit Sofia?!!!"  Mitt hjärta stannade i bröstet. Liam var min bästa vän och jag visste att han alltid ville folk att må bra men jag höll faktiskt med användaren. Dom såg väldigt glada ut. Dom såg på något sätt kära ut..? 

Jag visste mycket väl vem tjejen var och jag kände ett sting av svartsjuka. Liam visste mycket väl att jobbade på att bli vän med Lils igen. 

Bilden gjorde mig ledsen... Det gjorde ont att se att hon verkade glad med någon annan som inte var jag. 

 

Jag la ned mobilen i fickan igen och suckade. Jag lutade pannan mot fönstret och blickade ut över LA´s gator. 

Skulle hon någonsin komma tillbaka till mig?