---

 Jag kände hur solens varma strålar letade sig in innan för mina gardiner och värmde mina bara ben. Jag gäspade högt och länge innan jag tillslut satte mig upp i sängen. 

Jag gnuggade mig i ögonen och sträckte på mig. Jag tog upp mobilen och kollade vad klockan var. Den visade 09:45. Jag suckade igen, varför kunde aldrig jag sova länge? När jag väl hade sovmorgon så utnyttjade jag den inte. Ibland förstog jag inte på mig själv.

Jag kollade snabbt in på Twitter,Instagram,Facebook och alla andra sociala nätvärk som jag använde. Jag hade fått minst 50 nya följare på Twitter vilket förvånade mig. 

Var jag så intressant? Jag ryckte på axlarna och täkte inte mer på det. Istället drog jag mig sakt upp ur sängen och drog på mig ett par mysbyxor och satte upp håret i en knut på huvudet. Jag stoppade även mina fötter i mina mysiga tofflor som jag fått av mamma förra julen. 

Jul..Ja snart var julen här. Jag hade alltid firat jul med min familj men nu när jag har flyttat hemmifrån och till en annan stad kanske det inte blir så i år. Tanken gjorde mig ledsen men jag fick ta det. Jag skulle ringa mamma senare och prata om det.

Min och mammas relation var speciel. Jag älskade henne såklart..men hon kunde även gå mig på nerverna och vara irreterande. Irreterande mamma får man leta efter om jag ska säga så. Men jag älskar min mamma och skulle göra allt för henne. När jag berättade för henne om flytten till London blev hon första arg sedan ledsen. Såklart jag förstog henne, jag var ju hennes lilla tjej. Pappa däremot tog det bättre än vad jag trodde. Han tyckte att det var bra att jag kom ut lite i världen och lärde mig saker. 

 

Jag slängde mig ned i soffan med skålen med flingor och slog på tv:en. Hannah och Troy hade inte vaknat än och jag ville vara en bra vän och låta dom sova. 

Jag lät senaste avsnittet av Gossip Girl stå på. Jag kollade inte så intressant. Mina tankar flög iväg till annat. Till barndomen,till mamma och pappa, till Holmes Chapel, till han. Harry.

Jag fattade inte att han faktiskt hade mage att säga sådär om mig. Hur hade han ens fått ut orden från hans mun. 

Jag trodde verkligen inte att han hade blivit så här. Han har förändrats till en idiot. Det var det han var, jag ville inte ha något med honom att göra. Inget alls. Absolut ingenting. 

Jag skakade på huvudet i hop om att tankarna skulle försvinna men dom satt där. Långt inne i hjärnan och hade inga planer på att flytta därifrån. 

Jag reste mig upp och stängde av tv:en. Jag traskade sedan in till köket och ställde den tomma i skålen i diskmaskinen. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum och satte mig på sängen. 

Vad ska jag göra nu då? Klockan var drygt halv 11 och city öppnade inte förns 12 på Söndagar. Jag hade tagit komandot och fått för mig att ta en sväng på stan och hoppades få med mig lite saker hem. 

 

Jag drog upp gitarren från golvet och lutade mig på sängkaneten. Sedan började jag nynna på något som sedan blev till ord. Jag drog fingrarna på strängarna och ett vackert ljud löstes ut i rummet. 

Vi kan förklara det så här. Gitarren hade vart min absolut bästa vän dom senaste åren. Jag älskade hur man kunde beskriva så många känslor med hjälp av den. 

Allt kändes så rätt när jag spelade,det var som att allt runt omkring mig stannade och jag var i min egna lilla bubbla. 

Man kunde helt enkelt säga att jag älskade det. 

 

Jag stog nu hlet klar och väntade på bussen. Den skulle anlända om sådär 3,4 minuter. Jag hade inte fixat mig specielt mycket. Jag hade bara slängt på mig ett par svarta jeans,en stickad tröja och mina slitna Dr.Martings kängor. 

Håret hade jag satt upp i en ny knut på huvudet. Jag hade även tagit med mig mina svara solgglasögon då solen lös starkt och klart idag. 

Musiken från lurarna stömmade i mina öron och jag fick påminna mig själv hela tiden att jag var blanf folk,så att jag inte skulle börja sjunga. Det skulle vara så himla pinsamt. 

 

Jag kände hur mobile vibrerade i fickan,jag drog snabbt upp den och såg att det var ett sms från Hannah. 

"I´m on my way to the city. Comming home in a few houers. kiss xx"  

Precis när jag hade tryckt på skicka knappen rullade bussen in vid hållplatsen och jag klev på. Jag gick med bussens gån tills jag kom längst bak. Jag orkade inte ha folk som stirrade på mig. Jag satte mig längst bak och kollade ut genom fönstret. 

Det var en fin dag idag, solen stog högt på himelen och männsikorna såg allmänt glada ut. Kankse var det något med solen som gjorde att folk blev gladare. 

Jag älskade solen,värmen och sommaren. Men jag älskade även hösten och vintern. Jag gillade kylan. På något sätt fick den mig att slappna av. 

 

 

Jag hade nu 6 påsar i mina händer och gick med ett stort leende på läpparna. Jag älskade att shoppa. Jag log mot varenda männsika som gick förbi mig på Oxford. 

När jag tröttnade på att le slog jag ned blicken i marken och fortsatte bara att gå rakt fram. Och såklart..Så klumpig som jag är skulle jag såklart gå in i någon.

Jag tappade alla mina påsar och satt heslt plötsligt på rumpan på den kalla marken. Jag kollade upp och möttes av ett ansikte som jag helst inte ville se. 

"Wow I see that you still like shopping,huh?" Han flinade lite och erbjöd sin hand. Jag kollade på den ett tag och sedan på honom innan jag motvilligt greppade tag om den och lät han dra upp mig från den kalla asfalten. 

"Thaks" Jag mummlade och samlade sedan ihop mina påsar som låg runt omkring oss. 

Jag skulle precis vända mig om jag gå när jag kände ett hårt grepp runt min smala hanled. Jag gnällde till.

"Sorry" Han släppte och kollade rakt in i mina ögon. Jag ville inte kolla in i hans men jag kunde inte vika bort blicken,den var som fastklistrad på han. 

"Lils..I´m sorry...Okay. I´m feeling so bad about it and I just wanted to say sorry..." Jag svalde hårt och tittade med en hård blick på honom. 

"Was that everything?" Han kollade frågandes på mig och jag fortsatte...

" Yha I mean..Can I go now?" Han snörde lite på munnen. 

"If you want...But can´t we talk...?"

"Talking"

"No I mean somewhere more private. Maybe go to a cafe or something?" Han kollade på mig med hopp i ögonen och även hur mycket jag ville säga nej så gick det inte. 

"Sure, but not to long."

"No ofcourse not." Han viftade glatt med händerna och vi började sedan promenera bort mot närmaste cafe vilket visade sig vara Starbucks." Vi gick tysta och jag slår va att han var lika nervös som jag. Vad skulle vi prata om. 

 

 

"Hey,can I take your order?" En kille i min ålder kom fram till vårt bord i hörnet där vi satt lite mer avskilt från alla andra. Slår vad att det beror på att han är Harry Styles från One Direction. 

"Umm I think I take a ice latte and a brownie. Thank you." Jag log mot honom och fick ett stort leende tillbaka.

"And what about you?" Han vände sig om mot Harry. Harry rabblade snabbt upp vad han ville ha och servitrisen som hette Johan skyndade fort iväg och kom snart tillbaka lika snabbt. 

Jag skulle precis ge honom pengara för mina fika men Harry stoppade han. 

"Don´t worry, I take this." 

"No, I can pay for my own stuff" Jag spännde blicken i han men han ignorerade och betalade för vårat fika. 

" You know I can pay for myself,huh?" han kollade upp från sitt Te och himlade med ögonen. 

"Yes ofcourse I know. But just drope it..Okay?"

"Okay,thank you." Jag mummlade fram det sista men jag hörde hur Harry flindade. Såklart.Allt jag gjorde var tydligen roligt. 

"You know I´m going on tour soon, huh?" Han avbröt tystnaden och på något sett tackade jag han för det. 

" No I didn´t know that,how should I have?" Jag snäste lite och jag tror han såg det för han la ifrån sig sin muffins och kollae på mig. 

"Why are you hating me, I can´t do more then say that I´m sorry. Lils don´t you see that I´m trying to get some sort of relationship whit you. I miss you Lils and I really want us to be friends again." Jag kände hur tårarna började tränga på. Jag hade alltid haft svårt att hantera känslomässiga saker och det visste han klart och tydligt. 

"What do you want me to do Harry... I don´t know you anymore. You left me remeber,I didn´t leave you. I didn´t say that I was coming back and everything was going to be okay again. It was you...Don´t you get that it hurts?

Don´t you get that?!" Jag nästan skrek och jag kände att allas blickar riktades mot mig. Harry satt bara tyst framför mig och kollade på mig. Han rörde inte en min och då brast det. Tårarna började rinna ned för mina kinder igen. 

Jag reste mig haftigt upp och drog på mig jackan. Nu rann tårarna fler och fler och jag kände hur mascaran hade börjat kleta ut sig. 

Han greppade tag om min hand och kollade ledsamt på mig. 

"Can I se you when I come back from LA?" 

"Why?" 

"Beacuse I want." Han släppte greppet om min hand och jag gick mot dörren. Mina påsar med alla kläder jag köpt fladrar runt omkring mig när jag tar det första steget ut från Starbucks. 

Jag möts också av oändligt många kamera blixtrar. Papparatziz. Detta var pågrund av att jag syntes med Harry. Det förklara ju även dom nya följarna på Twitter. 

Jag suckade för mig själv,jag skulle vara i varenda tidning imorgon. Tack Harry,Tack så hemskt mycket!